Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

fredag 30 mars 2012

Hur länge orkar de vara på dagis?

Har lite ångest. Ska man låta sin ett-åring vara hela dagar på dagis? (Och JA, jag kallar det för dagis. Vet att det egentligen är "fel" ord, men "så har det ju alltid hetat"... (haha, hatar egentligen det uttrycket))

Ska snart lämna in schema för dagistider för våra barn. Hade tänkt jobba 80% när Fabian blivit inskolad. Vilket sker efter påsk. Ångesten är alltså för hur jag ska jobba. Och hur länge vi ska låta barnen vara på dagis.

Om jag får vara ego så blir det minst stressigt för mig att vara föräldraledig en dag i veckan, och bäst passar fredagar för mitt jobb. Då behöver jag bara lämna barnen fyra dagar i veckan. Och min man hämtar dem fyra dagar i veckan. Jag behöver visserligen jobba lite längre dagar, än om jag skulle sprida ut det på fem dagar. Men jag skulle inte behöva stressa från jobbet till dagis för att hämta barnen. Sedan klara av det klassiska gnället mellan fyra och middag. Laga middag med Fabian som benvärmare. Men då får barnen komma hem 30-60 minuter tidigare.

Eller så skippar jag det. Och kommer istället hem lagom till maten. Och får en hel mysig fredag med barnen, då vi kan klara av lite tråkiga saker så att man slipper göra dessa på helgen.

Eller är det bara egoistiskt? Borde barnen få vara så korta dagar på dagis som möjligt? Hur fan löser man detta vardagspussel?


Att klä ut sig är roligt! 
Det här är Fabians favorit!

tisdag 20 mars 2012

Barnsemester utan mobil och dator

Sand mellan tårna, fri tillgång till mat, dryck och bad. Solsken och doften av hav.




För en vecka sedan kom vi hem från Gran Canaria. Eller Kananjeöarna, som Anton säger. Barnen älskade det. Inga overaller, klumpiga kängor, ofrivilliga vantar eller varma mössor. De badade tills läpparna var blåa och de hackade tänder. Då fick man värma sig i solen och äta lite melon. Eller glass. Eller springa och hälsa på Bamse och hans vänner.
Och på alla sätt var det en barnsemester. Kan låta jävligt pretto att säga att vi bokade resan helt med tanke på våra barn. Men då kan man också se det så här: Vi gjorde det av egoistiska skäl. Om barnen är nöjda så är ju vi också mycket MYCKET nöjdare! För vem vill inte se sina barn glada. Och det innebär ju också underhållning för dem. 

Clownen Raj-raj var väldigt populär.
Här får Anton, till sin stora förtjusning,
göra high-five med honom.

Och tid för avkoppling för oss. För med sex vuxna på två barn så finns faktiskt tid för lite egen tid. För att simma, träna på gymmet, spela beach-volley, läsa en bok smuttandes på en sangria. Och för min del utan vare sig telefon eller dator. Jag kollade av jobb-mejlen en gång på hela veckan. Men ingen facebook, blogg, pipande telefon eller blinkande mejl-box. Därför tog det en stund innan jag fick tummen ur att göra detta inlägg. Har kanske fortfarande kvar lite semester-feeling. Eller så är det bara den analkande våren som gör att jag hellre är ute i trädgården än sitter inne vid datorn. 

söndag 4 mars 2012

Blod från munnen, ingen fara.

Imorse vaknade jag av att Fabian skrek för full hals. Min man var uppe med barnen, så jag tänkte att det där klarar han säkert av. Bergis så försöker han byta blöja. Eller så börjar Fabian bli hungrig och orkar inte vänta på att pappa ska stå och röra i gröten hur länge som helst. Men skriket fortsatte och tillslut gick jag upp.

I badrummet möttes jag av Fabian i sin pappas famn. Han blödde runt munnen. Min man sa, ganska sansat: -Du måste hjälpa mig att hålla honom, så jag kan titta om det är tänderna. Det ville ju såklart inte Fabian. Tänk dig själv att någon ska in och gräva där du precis har gjort illa dig.

Tydligen hade han suttit i soffan. Och precis som Johan tittat bort så hävde han sig framåt. Och än har han inte lärt sig att man inte kan göra så i soffan. Ja, nu kanske han har lärt sig det. För munnen hamnade rakt på bordskanten. Pang. Därav skriket.

Han lugnade sig tillslut. Det slutade blöda och lite Bolibompa, mammas famn och napp gjorde susen.

Ingen fara, ingen skada skedd. Han fick bara inte som han ville den här gången. (Inte taget i morse.)

Min man är oerhört lugn vid skador. Jag själv brukade vara ganska hispig. Innan jag träffade honom alltså. För lugnet smittar liksom av sig. Det är ju också mycket bättre för barnet om man själv håller sig sansad. För det här är ju inget farligt. Bara lite utslagna tänder, eller hål i läppen. Det ordnar sig ska du se.

Kanske får det bli ett besök till tandläkaren imorgon. Det är nog bäst. Även fast jag tycker det är obehagligt med blod så blir man liksom härdad som förälder. Eller tycker du att det är tvärtom? Skriker du själv för minsta näsblod?