Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

fredag 20 april 2012

Jävla unge

Ibland kan ens barn vara väldigt billiga. Som idag, när vi storhandlade på Maxi. Fabian satt beskedligt i kundvagnen hela tiden. För när det gäller jävulskap så är det storebrorsan som tar ledningen. Än så länge. Anton ville ut ur vagnen och gå istället. Och det fick han ju. Det blir ju mycket mer plats för varor då. Men på något sätt så spårade det hela ur. Jag vet inte riktigt när det började.

Anton bara gnällde. Om att han inte fick trycka på självscannern tillräckligt ofta. Och att han ville köpa vissa saker, som han inte fick. Om att jag var dum. Han försökte krypa in i hyllorna där det var lite varor. Han skrek åt mig. Och sprang iväg. Vägrade lyssna. Jag fick höja rösten flera gånger. Kanske inte det charmigaste. Vi var ju inte direkt ensamma, en fredagseftermiddag. Det började bli rätt jobbigt och pinsamt. 

Sedan vägrade han sätta på sig jackan när vi skulle gå ut. Grät och fäktades. En dam frågade honom om han tappat bort sina föräldrar: -Nej då jag står här, fick jag förklara. Då började det nästan bli komiskt. Folk tittade och jag log, som om: -Ja, vad ska man göra med barnen, egentligen. 

Men när han la sig ner på marken och rullade runt, skrikandes, precis innanför utgången, framför fullt med folk som ville ut med sina fulla vagnar, med sin nya jacka, ungefär då började jag bli förbannad. Måttet var liksom rågat. Jag fick bära honom ut ur affären, skrikandes, sparkandes. Med Fabian i vagnen som var full av varor. 

Och jo, han brukar för det mesta vara en väldigt snäll pojke. Men inte i fredagsruschen på Bergvik Köpcentrum. Vilken härlig start på vårt fredagsmys. Ungj-el.


PS. Jag har fått uppfattningen att jag var väldigt snäll och medgörlig som barn. Funderar på om man kanske skulle kollat upp faderns barndom innan man släppte till? DS.


tisdag 17 april 2012

Äntligen får vi sova hela nätterna!!

Och så återkommer jag till det här med sovandet. Om hur svårt det kan vara. Men viktigt. Och olika.

Med Anton så behövde jag inte reflektera så mycket över det. När han var liten bebis så sov jag med honom på dagarna, och ammade honom på nätterna när han var hungrig. Vilket var ganska ofta. Men det gick bra eftersom jag kunde vila så pass bra på dagarna. Från att han var ungefär ett halvår så började han sova hela nätterna. Det var ungefär samtidigt som jag slutade amma honom. Han somnade sju på kvällen och vaknade vid sju på morgonen. Det var väl ungefär så som ett barn ska sova, tänkte jag. Helt ovetandes då om Fabian.

För med honom blev det inte riktigt samma sak(Förra gången jag skrev om det så var jag aningen mindre utvilad... Klicka här för att läsa det) Han ville amma mycket och ofta. Han ville inte ta välling. Vi fick då ett tips, som för oss (läs mig) var ovärderligt. Vi provade att ta upp honom innan vi skulle lägga oss och då ge honom en flaska välling. Han slukade allt i flaskan och somnade sedan om gott i sängen. Det gav mig lite utrymme tills han vaknade nästa gång, jag hann sova en stund. Och då började han också dricka välling vid andra tider. Så att jag kunde vänja honom av med amningen. Och så började han sova i längre perioder, eftersom han blev mer mätt av vällingen. Men han vaknade fortfarande några gånger per natt.

Om det var en vändpunkt, när vi började ge honom välling, så känns det som om vi nu nått en till sådan. Plötsligt sover han hela nätterna!!!! Jo, det är ta mig faan sant! Nu får jag väl ett bakslag bara för att jag skriver detta. Men jag vill inge alla sömnlösa föräldrar hopp! För det blir bättre. Jag lovar! Och den här förbättringen stavas dagis!

Fabian har också börjat där nu. Och det sociala utbytet med andra barn är helt suveränt. Och tydligen uttröttande. Jag tar tillbaka det jag skrev förut om att jag har lite ångest för att barnen är där nästan hela dagar. I love it! Sova hela nätterna är verkligen min grej! Tusan vad mycket bättre man mår och vilken mycket roligare person man blir! 

torsdag 12 april 2012

Sådan förälder tänkte jag bli men sådan blev jag

Innan jag fick barn tänkte jag bli en förälder som:
  • inte har TVn som barnvakt
  • inte låter barnet se för mycket på TV, en kvart per dag är mer än nog
  • inte köper för mycket leksaker till barnen
  • inte mutar barnen med godis
  • är konsekvent och aldrig låter gnäll löna sig för barnet
  • ska kunna behålla mina egna intressen någorlunda
  • inte ger barnen godis eller sötsaker i tidig ålder
  • aldrig låter barnen vinna en klädkamp, dvs. jag kan väl bestämma vad de ska sätta på sig, jag förstår inte dem som säger att barnet vägrade klä på sig overall, det är väl bara att bestämma
  • inte låter barnen bestämma hur dagen ska se ut
  • inte låter barnet härja/gråta/skrika/prata högt/röja för mycket på tåg/buss/flyg
  • låter barnen lära sig av sina misstag, det är väl bättre om man berättar hur den ska göra innan felet begås

Oj, oj, oj. Det gick nog käpprätt åt skogen det där.
Nu är jag nog en förälder som:
  • låter barnen se på TV så att jag kan få sova lite extra (har man sovit riktigt dåligt så finns det inget man vill hellre än att få sova bara liiiite till)
  • gärna kan köpa saker till mina barn, bara för att de ska vara snälla när vi är ute och handlar. Det kan vara ett russinpaket som de får tugga på när vi handlar. Eller så säger jag att de får en glass när vi är klara om de är duktiga. (muta kallas det visst)
  • ger minsta barnet lite tårta om de andra får det. (Oj, vad mycket lättare det var att hålla på "inget-socker-regeln" för det första barnet. Då behövde det aldrig bli någon diskussion.)
  • kanske kan köpa en leksak bara för att barnet ber om det. (Det är ju så roligt att se hur glada de kan bli när de får det. Usch, det låter hemskt, men så kan det faktiskt vara. Men ibland tänker jag till, "de behöver kanske inte det här just nu", men ibland gör jag det inte.) 
  • ser till att mina barn är nöjda i första hand. De går alltid först. Vet jag att de sover middag bäst hemma så ser jag till att vara hemma när de ska sova. Jag ser till att det alltid finns tillgång till mat och fika när jag vet att de brukar vara hungriga. Lite av en "bull-mamma" är jag nog. Ibland går det ju att vara flexibel och improvisera fram en fika. Jag har nog blivit bättre på det på senare tid. Men jag kanske är lite fööör omtänksam ibland. Mina egna intressen har nu krympt rejält. Men därför njuter också extra mycket när jag får lite tid för mig själv.
  • inte vill ta en onödig kamp med barnen. (Dvs om jag vet att det brukar bli strul när vi ska välja kläder så försöker jag gå runt detta, genom att tex helt låta sonen välja kläder, eller helt sonika lägga fram kläder till barnen i förväg. Jag har hört om föräldrar som låter sina barn åka i pyjamas till dagis, bara för att de vägrar ta av sig den. Och ja, så skulle jag lätt kunna göra om det behövs.)
  • försöker få barnen nöjda på tåg och flyg. Men det är inte alltid lätt. Ibland låter de mycket, ibland vill de inte sitta stilla. Ibland blir man skogstokig. Men alltid kommer man ju fram tillslut. (Ja, det kan väl vara lite jobbigt för medresenärerna, men vad ska man göra? De kommer man ju inte träffa igen.)
  • kan låta mina barn själva lära sig av sina misstag:

Fabian kan inte låta Svens fina svans vara.
Tillslut ger Sven upp och säger ifrån, antingen med klorna eller med munnen.
Inte alltför hårt. Men det blir rivmärken. Förhoppningsvis lär sig Fabian någon gång. 



























Att det som kan låta så lätt kan visa sig vara så svårt. Det är ett mysterium.