Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 13 november 2012

Predikan för döva öron

Jag känner mig så trött på vårt konsumtionssamhälle. Allt går ut på att vi ska konsumera. Köp, bara köp, liksom. Har du inga prylar så räknas du inte. Den senaste telefonen, den snabbaste bilen, de modernaste kläderna. Listan kan göras lång. Tänk om den stora massan skulle börja ifrågasätta allt detta. Och bara strunta i att handla allt nytt jämt. Vad skulle hända då med samhället?

Snart är det jul och då triggas köphetsen igång igen. "Har du inte köpt alla julklappar än? Jag är redan färdig." "En sån häftig grej bara måste du köpa." Reklam, reklam, reklam.

Och med Facebook blir det genast lättare att nå ut till en stor massa. Med mer reklam. "En sida du kanske gillar." Bull-shit. Dela och gilla. Och det blir lättare att visa vad man själv åstadkommit. Och hur perfekt ens liv är. "Nu har jag perfekt fredagsmys med hela familjen, efter att jag fått jääättelång massage och varit hos frisören, och min man har lagat underbar middag till mig, och mina barn är bara så där perfekt lugna och fina och somnar på en gång och gulligulligull." Typ såna grejer.

Så jag är ledsen, bästa kompis. Men nu gör jag slut. Du var jättespännande i början. Du erbjöd mig så mycket saker som jag inte kunnat se förut. Som jag inte visste att jag ville se förut. Men du gav mig ett beroende. Ett uppstått behov som jag trodde att jag inte kunde klara mig utan ens en timme. Åtminstone inte när jag var ledig. För jag försökte hålla ganska hårt på det där att inte prata med dig på jobbet. Men efter det blev det desto mer. Och jag kunde få så mycket bekräftelse från dig. För vem gillar inte bekräftelse?

Men nu är det slut. Över. Det blev för mycket "en sida du kanske gillar". "Kolla på den här stackars bebisen, den har cancer och om du inte är helt egoistisk så gillar du den här bilden, för annars..." Det blev för lätt att kolla Facebook på telefonen istället för att leka med sina barn. Det blev för lätt att behöva ta del av sådant som man inte bryr sig om. Eller snarare ger blanka fan i. Det blev för många bilder på supergod mat, supertrevlig semester, bästaste vännen.

Jag känner att det är bättre att verkligen umgås med sådana vänner som jag uppskattar. Och som uppskattar mig. Inte bara ger mig det senaste skvallret. Jag kommer säkert få återfall. Och jag kommer säkert börja träffa dig igen några gånger. Men då får jag ta den konsekvensen då.

Kanske att jag slutar blogga också. Jag vill hellre lägga den tiden åt något vettigare. Min familj. Mina vänner, som jag inte hinner ringa. Men här har jag inte bestämt mig helt än. Jag bloggar ju faktiskt för att dela med mig av hur det kan vara som småbarnsförälder. Och för att få skriva av mig. Vi får se.

Och så blir det bara julklappar till barn och man i år. Och jag ska tänka över när jag handlar om det verkligen är något jag behöver. Och tänka på att inte slänga mat i onödan. Självklart kommer jag fortsätta handla grejer. Men förhoppningsvis tänker jag till innan. Och det jag hoppas jag att du också kan göra ibland.

Ja jädrar vad duktig jag ska bli. Eller onormal. Eller hållbar.

Jag dömer dock ingen. Det är viktigt att påpeka. Facebook, konsumtion, julklappar. Alla hanterar det på det sätt som man själv vill. Men känner man att det gått för långt så kan ett ifrågasättande alltid vara bra.

PS.Tack alla ni som någon gång läst min blogg. Kanske ses vi igen, kanske inte.

torsdag 1 november 2012

Charmkurs kanske?

Har ni någon gång känt er som ett problem? Som något jobbigt som bara stör. Visst visst, ibland kan det vara berättigat. Men ringer man för att man har ett, som man själv uppfattar det, problem, så borde det ju åtminstone tas på någotsånär allvar.

Jag syftar för tillfället på läkare. Ibland tycker jag att de borde gå en charmkurs. Ska det bara vara så svårt att vara trevlig och tillmötesgående. Jag ringer ju inte och är orolig för mitt barn bara för att bli uppläxad av någon som vet bättre. Någon som vet att "DET DÄR ÄR FAKTISKT INGET ATT OROA SIG FÖR". Men tyvärr känns det så ibland.

När mina barn eller jag är sjuka, så är det det jag fasar mest för. Att ringa till sjukvården. Låter ju helt knäppt. Det borde ju vara att jag är orolig för att de ska må dåligt, vara sjuka länge, att jag inte ska kunna ta ledigt från jobbet, eller nåt annat normalt som man kan oroa sig för. Men oftast är det alltså det där samtalet.

- Svårt att hinna med telefontiden. Ibland kanske läkaren bara har telefontid två timmar i veckan (vid olika korta tillfällen som är omöjliga att passa).
- Svårt att komma fram på telefontiden. Det är ju oftast lång telefonkö.
Vi har en familjeläkare som vi alltid ska vända oss till. Henne har jag dock aldrig träffat. Hon har aldrig haft någon tid för oss utan hänvisat till någon annan läkare. Men hon låter som en riktig ragata på rösten. (Sorry, jag vet att jag har massa förutfattade meningar här, men det är säkert.)
"Nej det där är då inget farligt. Är det ditt första barn?"
"Nej, mitt andra barn."
"Okej." (Lite snällare på tonen. Jag antar att man är mer nojig med sitt första barn. Då vet man ju inte hur det är. Verkar som om de tar förälderns oro med en lite större nypa salt om det är första barnet. Orättvist tycker jag.) "Men det är nog ingen fara ser du. Har han inte så hög feber så får du avvakta. Så kan du ringa mig igen om det blir värre."
Jag funderar på hur jag ska kunna ringa igen när hon bara har telefontid en yttepytteliten kort stund.

Om vi väl får en tid och vi har tagit oss till vårdcentralen, suttit och väntat på vår tur att få anmäla oss i receptionen, suttit i väntrummet och väntat på doktorn och blivit undersökta, så får vi ju oftast ett bra bemötande. Men det är nog just den där bedömningen på telefon som jag inte gillar. Jag hade väl för f-n inte ringt om jag inte trodde att det var något.

I morse när jag ringde till vårdcentralen så fick jag stå i telefonkö i ungefär 5 minuter. Helt överkomligt. Men när jag kopplades fram som första samtal så meddelade en telefonsvarare att jag hade ringt på ett nummer som inte användes för inkommande samtal. Det hänvisades istället till ett telefonnummer SOM VAR SAMMA SOM JAG JUST RINGT TILL. Hur är det möjligt? Okej, kanske inte läkarens fel. Men systemets.

Sen blev jag uppringd av en trevlig sköterska som sa att nej, det är nog inte streptokocker när han har hosta. Då brukar man bara ha ont i halsen och feber. Och ha väldigt svårt att svälja. Avvakta, avvakta.

Så det är bara att fortsätta i vabbandets värld. Fjärde dagen den här veckan. Och imorgon är jag som vanligt föräldraledig. Effektiv vecka detta blev. Med lite flyt så blir väl Fabian sjuk lagom till måndag. Men jag ska inte klaga. Det kunde vara betydligt värre. Och i helgen ska jag åka till min bror i Dalarna för festligheter. Som jag har längtat.

Vill förresten förtydliga att jag är väldigt glad för den svenska vården. (Även om det inte låter så för tillfället.) När man väl behöver den så finns den ju oftast där. Men vissa borde gå en charmkurs. Det är faktiskt inte bara kunnig om kroppen man ska vara. Jag tycker att bemötande borde vara obligatoriskt i läkarutbildningen.

Nu ska jag mysa lite mer med barnen.