Tiden sätter sina spår

Ni vet känslan när man inte har träffat någon på ett tag och inser hur mycket den personen har vuxit. Eller förändrats. Det blir ungefär samma känsla när man på något sätt ser på den personen på ett lite annorlunda sätt. Alltså tittar på ett djupare plan och man då ser att något har hänt.

Ibland kan jag försöka stanna upp och titta på mina barn lite intensivare. Och inser att de har vuxit. I en fruktansvärd fart. För det går så otroligt fort. Man hinner ju inte med. Anton har ju blivit en stor pojke. Han klär på sig sina kläder utan några som helst problem. Såklart. Han är ju ändå 4,5 år. Shit, har han blivit så gammal? När han blev storebror så hamnade hans utvecklingsfokus plötsligt i andra hand. Det blir ju skarpare utvecklingskurva på ett spädbarn som lär sig gå, än på en treåring som lär sig formulera sin argumentation. Men det är ju klart att han växer också. Det ser man inte minst på kläderna, som snabbt blir lite för små.

Om jag tittar på min pappa, som nu blivit pensionär, så har ju han också blivit äldre. Lite mer gråhårig, lite snabbare trött när barnbarnen härjar. Men fortfarande samma gamla älskade pappa.

Eftersom jag ibland stannar upp och ser andra på nytt sätt så finns ju en möjlighet att andra ser så på mig också. Jag är trots allt inte 20 längre. Numera 30+. Min kropp har burit och tryckt ut två barn, och det går ju inte att förneka att det kan synas. Har livets alla bekymmer och glädjeämnen gett mig rynkor kring ögonen? Har jag fått bättre tålamod och blivit mer mogen? Och jaha, idag firar jag och min älskling 9 år! Hur gick det där till? Var tog tiden vägen?

Snart står vi väl där med två tonåringar som har varsin Iphone i fickan, en ostadig röst och kör moped.

Så stanna upp. Ta tillvara på tiden. Njut av trotsiga barn. De är ju inte småbarn så länge. Snart kommer nya problem och nya glädjeämnen.