Jag har alltid hållit fast vid tron att det egentligen inte finns något som heter trotsålder. Utan att det beror på att barnet utvecklas och behöver kanske lite extra tid för att undersöka hur saker och ting ligger till. Och om man ser det från barnets syn på livet så borde det bara ses som normal utveckling, inte trots.
Jag är nu ganska beredd på att ändra min tro.
För fy i h-vete så dryg den grabben kan vara. Testa. Testa. Testa. Tills båda föräldrarna sliter sitt hår. Skäms för sitt barn. Och önskar att man kunde knarka lite för att orka.
Gränserna är ändå ganska tydliga här hemma, tycker jag. (Även om min man tycker att jag kan ge efter lite för lätt ibland.) Men tydligen behöver en fyra-åring tid, tålamod och förståelse. To hell with that. Orka.
Såja, nu känns det lite bättre. När jag fått gnälla lite. Finns det någon annan som också upplevt detta, eller är det bara vår underbara son som vill ha lite skoj med sina föräldrar?
Ge mig knark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)