Syskonhat och helgkärlek

Sällan har väl en helg varit så välkommen som nu! När man har jobbat en vecka efter en ledighet. Man borde ju vara utvilad. Men så är man ju också ganska ovan vid att koncentrera sig så mycket, föra vuxna samtal och vara alert under så lång tid. Så JA, nu är det skönt med helg. Jag tänder eld i brasan, tar ett glas vin och börjar med lite mat. Det är i och för sig alltid skönt med helg...

Skenet kan bedra...

Däremot tror jag inte Anton tycker det. Han vill nämligen inte vara nära sin bror för tillfället. Och eftersom hans mamma inte tänker göra värst många knop imorgon, så rymmer 127 kvm inte så många egna vrår att gömma sig i.

Jag tror inte detta agg beror på något särskilt. Förutom det vanliga att brorsan förstör hans lego, tar hans leksaker, förstör hans torn och får vara "bebis".

Men i övrigt vet jag inte vad satt igång detta:
- Mamma, jag önskar att jag inte hade någon lillebror!
Eller:
- Jag vill inte att Fabian ska bo här!

Nej, det här med att dela med sig är inte riktigt hans grej. Vadå, det som alltid varit hans grejer ska väl för alltid få vara så? Vadå, ska lillbrorsan få ärva min cykel? ALDRIG!

Knuffas. Bitas. Dra i håret. Båda är lika goda kålsupare! (eller är det kolsupare?) Men med två söner så var väl inget annat att vänta? Eller? Min man hävdar att det är lika bra att detta kommer nu. Och att de lär sig något av det. Men naiva morsan vill ju bara att de ska vara vänner...