En liten (eller väldigt stor) kille har blivit stor! Ingen bebis längre!

2 år. Vår lilla solstråle fyller 2 år på söndag. Hur är det möjligt?

Bara några dagar gammal

Var det alltså två år sen som jag var över-tjock runt magen. Så stor mage att det kändes som om han tänkte komma ut genom naveln.

Och tillslut. Äntligen satte förlossningen igång. 18 långa dagar över beräknad tid. Och inte gick det så fort som jag trott att det skulle gå heller. Så många bekanta till mig som liksom bara ploppat ut nummer två. Så det är väl klart att det skulle gå så för mig också.

Men nähä. Tji fick vi. 4 cm öppet när vi kom in. Efter ett par timmars kämpande så trodde jag att jag var helt öppen. Nu är det väl dags att krysta? VA? Fortfarande 4 cm? Hur är DET möjligt?

Lite panik. Men inget jag inte kunde hantera. Inget att göra liksom. Bara kämpa på. Man har ju inte så stort val när man väl ligger där. Och mitt pannben är inte att leka med. Så tillslut kom han. Total kopia av sin far och sin bror. Men han kom liksom ut ur mig, så jag får väl lita på att han är min.

Futtiga 40 gram från 5 kilo. Och 38,5 cm i huvudomkrets. 38,5. Nästan så att det gör lite ont när jag tänker på det.

Sju månader gammal. 

Han har lärt sig krypa. Och gå. Och springa. Och hoppa. Och sova hela natten själv. (Även fast han inte alltid tillämpar det) Och han har lärt sig en massa ord. Mest använda just nu:
- Ja tack!
- Pappa ka båtta å mamma ka natta! (=Pappa ska borsta och mamma ska natta)
- Nej min lilla den! (=Han gillar inte den)
- Min älkar mamma! (Ja, älskar alltså)

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli såhär jobbigt med dig i familjen. Men jag hade inte för mitt liv kunnat föreställa mig den här känslan av fullständig kärlek till två barn.

Han älskar att pussas och kramas. Och leka med brorsan. Även fast det inte alltid är ömsesidigt.
Han älskar glass. Det var bland det första ord som han lärde sig att säga.
Han älskar att leka med bilar. Och att bygga höga torn i duplo. Men ännu mer älskar han att riva tornen.
Han älskar att bestämma. Envisare unge får man leta efter.

Han har blivit en självklar del i vårt liv och jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva utan honom.

Grattis Fabian!

 

(Ett litet tillägg. När Anton var 2 år så var jag gravid med Fabian. Då kändes det helt rätt. Nu kan jag inte drömma om att vara gravid igen. Två barn känns alldeles lagom för vår familj. Ifall någon undrade.)