Livet. Inte när det är som bäst. Men kanske som mest karaktäristiskt för en småbarnsförälder.

Jaha. För en gångs skull hade jag förberett mig för den tidiga morgonen redan igår kväll. Bestämt och strukit kläder. Tagit fram grejer. Tagit med mig jobbgrejerna hem, så att jag skulle kunna åka direkt till mötet kl 08.00.

Javisst, det är väl inte sååå tidigt, kanske du tycker. Men jag brukar komma till jobbet framåt halv nio och behöver verkligen anstränga mig för att komma tidigare. Barnen har sina morgonrutiner och tullar gärna inte på nåt.

Så när jag var helt färdig själv i morse och väckte barnen klockan sju. Och Anton gnällde på att han hade ont i nacken. Då hade jag inte direkt tankarna på att han skulle ha 39 graders feber. Men så var det.

Var bara att ta av sig den nystrukna klänningen och strumpbyxorna. Bädda ner honom i soffan. Lösa jobb-frågor. Anmäla vabb till företagshälsovården. Mejla chefen. Höra av sig till de jag skulle träffat klockan åtta.

Inse fakta att man är förälder. Och att en annan person är helt beroende av mig. Sånt är livet som småbarnsförälder.