Efter säkert en timme med ömsom gråt, ömsom sovning så försökte jag lägga honom på sidan. Då försökte han fläkta undan mig. Med sin onda arm. Böjde sedan armen och lade sig på sidan, med stöd på sin onda arm. Eller föredetta onda. För plötsligt kunde han böja perfekt. Det onda var som bortblåst.
Tydligen sträckte han ut armen på rätt sätt, så det hoppade rätt igen.
Och nu är han samma gamla vanliga Fabian igen. Som om det aldrig hänt. Gårdagens timmar av gråt.
Så idag blir det nog badhuset.
Konstigt hur lätt det kan vända. Ibland ska man ha lite tur.
Och konstigt att man kan bli så glad över att han kan böja armen. Det tar man ju alltid annars för givet. Känner mig lyckligt lottad att ha två söner som är friska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)