Simskola eller inte?

I Karlstad är alla barn som fyllt sex år garanterade en plats på simskolan. Vi tyckte det var synd att inte Anton kunde börja på ute-simskola i år, för han är så himla framåt i vattnet. Men så hörde vi från några grannar att även femåringar fick gå, i mån av plats. Så igår ringde jag simskolan och frågade. Och jo, vi kunde komma till badplatsen och så fick vi säkert en plats. 

Det hör till historien att det just igår förmiddag blåste halv storm på sjön och var mulet och kallt. Men det stoppar ju inte vår Anton, sa jag. Han är väldigt duktig i vattnet. Kan redan simtagen och vågar utan problem doppa huvudet och hoppa från kanten. Lagom kaxig förälder, alltså. 

Ja, men då ska han nog börja om en halvtimme, sa simlärarna. Nu är det bara badlek. Det är ganska stor grupp, men det går bra. 

Javisst, det blir ju bra, ni ska se vilken fisk han är i vattnet. Typ. 

Jaha. Man tackar. Anton ville knappt gå i. Vägrade doppa axlarna och huvudet, när de sa till barnen att göra det. Stod och huttrade vid kanten. När de började försöka med bentagen så gick han upp. 

Och jag klandrar honom inte alls. Själv hade jag verkligen inte doppat mig där utan hot om våld. 

Men jag kände mig aningen som en dum och överdriven förälder. Mitt barn är bäst, liksom. 

Men den som sett Anton i vattnet vet att han är som en orädd liten fisk. Annars. När det inte är alltför uppstyrt och kallt. 

Det var mysigare att bada hemma i trädgården istället. Tryggare. Varmare. 

Och i morse ville han inte åka till simskolan. Som det var planerat. 

- Jag vill börja på simskola när jag är sex år, mamma!

Så då blev det annan badstrand istället. Och lika bra blev ju det, såklart. 

För det måste ju ske på hans villkor. Inget tvång. Då kan ju den roliga leken vändas till jobbigt måste. Och det är nog det sämsta man kan göra. (Även om jag i min tysthet tyckte han kunde gå nu när jag trugat mig till en plats, haha.)