Själv med två barn i bil mitt i skogen och alla tre gråter

Igår gjorde jag ett föräldratest som jag helst vill glömma så snart som möjligt.

Bakgrund:

# Två intensiva och lååånga dagar på Leksand Sommarland. 

# Tre nätter i varm stuga med hårda sängar och begränsat bra sömn. 

# Anton kräktes natten innan vi åkte till Leksand. 

# Jag mådde illa hela dagen igår. Det började redan på natten. Jag trodde jag skulle kräkas många gånger. I en stuga utan toa. Väldig tur att mina föräldrar var med så att de kunde ta barnen till frukost och resten av förmiddagen, så att jag kunde packa och städa ur stugan. Och vila. 

# Vi åkte till min brors kollektiv utanför Falun efter en lunch (två-tiden) på campingen. Jag hade då fått i mig ett glas nyponsoppa, en nektarin och tio riskorn under dagen. Energin inte på topp alltså. 

# Barnen ville inte stanna hos morbror utan bara åka hem. Och eftersom jag kände mig bättre så höll jag med om att det vore skönast att sova i sin egen säng.  

# Detta innebar tre timmars bilresa hem. 

Händelse:

# Avfärd och resa mot Värmland. 

# Fabian grinade och ropade att han ville åka hem. Och att mamma skulle komma. Jag försökte hålla en hand bakom mig, så att han kunde nå den där han satt i sin bilstol. Och samtidigt ha en hand på ratten, så att vi kom hemåt. Trodde armen skulle brytas. 

# En bit söder om Ludvika lägger Fabian av en ordentlig spya. Anton ropar:

- Mamma, mamma, det kommer mer och mer! STANNA MAMMA!!

Jag svänger av på en avtagsväg. När jag ser baksätet så höjs min nivå av illamående till nästan outhärdlig. Men vad fan gör man. Plocka ut barnen. Ta av Fabian kläderna. Försöka torka rent honom. Nya kläder på. Trösta. Krama. Hålla andan. Sanera bilen. Improvisera. 

# Fabian verkar må bra igen. Var liksom nåt som måste upp. Men när han inser att han måste sätta sig i baksätet i sin bakåtvända stol igen så låser det sig. Han vill inte. 

# Då orkar jag inte mer. Blir liksom lite för mycket. Hur tusan ska man orka vara en stark och duktig förälder när man känner sig som ett vrak. Som en liten, liten flicka. Hjälplös. Själv mitt ute i skogen på kvällen. En timmes bilfärd tillbaka till min bror. Två timmars bilfärd hem. Kommer inte på någon i Ludvika som jag kan ringa. Fabian stretar emot och vill inte sitta. 

- MEN VI MÅSTE JU ÅKA BIL!! Eller vill ni stanna här hela natten?? 

Börjar gråta. Vill bara vara hemma. 

- Nu orkar mamma inte mer! Förstår ni det? Då får vi väl stanna här! 

Då börjar även Anton att gråta. 

Fan. Det var ju inte så här det skulle bli. Vad är jag för en mamma som börjar gråta framför barnen när de mest av allt behöver en trygg person? Men jag vill inte tjata mer. Inser att det enda rätta är att åka hem. Bara köra bilen. Som tur är inser även barnen det. 

# Jag får sitta med armen bakåt igen, så att jag håller honom i handen, tills jag tror den ska gå av. Men då har Fabian somnat. Snart somnar även Anton. 

# Jag lyssnar på P3 sommarsession från Öland Roots och orkar på nåt sätt hela vägen hem. 

# Kommer äntligen hem kl 22. Slutkörd. Men lycklig över att vara hemma. 

Slutsats:

Min mans fråga om vi kom hem med magsjuka lagom till hans semester tänker jag bara ignorera. Jag är istället glad över att:

# jag tog mig samman och körde

# vi är hemma

# jag orkade köra hela vägen

# alla verkar vara friska för tillfället

# mina barn busar som vanligt

Helgens aktivitet får bli att hitta en framåtvänd stol åt Fabian. För liten för det när han bara är 2,5? I don't care. Så får det bli.