- Hur ledsen blir du om Fabian dör?

Just nu så tänker Anton väldigt mycket på döden.

- Hur länge kan man leva, mamma?

Jag försöker svara så gott jag kan. Men det är ju inte alltid så lätt. För varför dör vissa personer om de inte är gamla? 

Anton har varit på min mosters och sin gammelfarmors begravning. (Även fast det var ganska länge sen.) Och det har nog varit både bra och dåligt. 

Jag tycker att det kan vara bra eftersom de ju också har rätt att veta och känna. Och jag tror inte att de skadas av att se andra personer ledsna. Att tex se att mamma kan gråta gör väl mig bara mer mänsklig. Och att förstå att livet har ett slut är ju egentligen bara en naturlig sak. 

Men det kan ju också upplevas som jobbigt för barnen att vara med. Kanske ibland traumatiskt. Hur har ni gjort vid begravning? Låter ni barnen följa med? 

Och trots att jag blir ledsen av att tänka på att vi alla ska dö en gång så gör det ju att jag kanske blir mer medveten om att jag måste njuta av det jag har. Att jag faktiskt är lyckligt lottad att få ha två underbara och friska barn. 

För ungefär ett och ett halvt år sen så frågade Anton vid varje måltid vad vi åt. Alltså han nöjde sig inte med svaret korv, utan han ville veta var korven kom ifrån. Vilket djur det var som vi åt. Och det gjorde mig väldigt medveten om vad vi just åt. Och ja, det kändes väl kanske inte helt rätt att vissa maträtter (tex korv) kunde innehålla grejer från tre olika sorters djur. 

Det var en av anledningarna till att jag slutade äta kött. För varför äter vi egentligen upp grisen? 

Ja, min äldste son får mig verkligen att tänka till ibland. Och tillsammans med honom så lär jag mig att njuta av livet lite extra. Visst, det är inte roligt att tänka på att Fabian kommer dö någon gång. Men när jag tänker på sådana saker så känner jag mig extra privilegierad för varje stund jag får vara med mina barn. Och det tror jag bara kan vara nyttigt.