Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

onsdag 30 oktober 2013

Vi borde väl lägga mer än 23 minuter på de små liven?

Jag läste i tidningen att vi i genomsnitt lägger 22,5 minuter per dag på kvalitetstid med våra barn. Men att vi lägger betydligt mer tid på att blippa på vår telefon. 

Tänk dig. Trodde du att det skulle vara såhär? Medan barnen tittar på TV så sitter du där bredvid. Och surfar på din telefon. Kanske är inne på sociala medier, läser tidningen, bloggar. Eller när barnen leker på lekplatsen. Istället för att titta på ditt barn så tittar du på telefonen. 

Jag kan tycka att jag gör det på en okej nivå. Kollar på telefonen alltså. Mot att umgås med mina barn. Det är liksom lite som avkoppling för mig. Men vem är jag att värdera det, egentligen? 

Hur mår barnen av att jag lägger fokus på annat än dem? Säkert bra ibland, men antagligen inte alltid. 

Jag sköter allt bloggande genom min telefon. Jag fotar med kameran i telefonen och jag skriver inlägg direkt i telefonen. Jag läser också jobbmejlen och privata mejl i min telefon. Och messar. Kanske alldeles för mycket. Men när vet jag det? När vi börjar bli irriterade på barnen för att de stör när vi håller på med något i telefonen så har det gått för långt. 

Min telefon har en sprucken skärm, (sen ett antal veckor tillbaka) så det är rätt svårt att läsa text på vissa ställen. Men jag har inte velat lämna in den på service för med min lånetelefon så kan jag antagligen inte fota eller blogga. Vi diskuterade detta kring fikabordet idag. Hur galet det egentligen låter. Därför lovade jag att lämna in min telefon imorgon. Och så får jag väl tillbaka den om ett par tre veckor. 

Jag tänkte koppla ner en stund, alltså. Får se hur det går. 

Behöver du också tänka till kring ditt mobilanvändande? Jag tror att det alltid kan vara vettigt att tänka till kring sitt beteende, även fast man tror att man gör på bästa sätt. Alla kanske inte uppfattar det så. Och det kanske är en stressfaktor fast man inte ser det så. Jag provar och ser. Vi får se när nästa inlägg kommer. Ha en fin vecka, alla bästaste bloggläsare! Ta hand om er och er närhet!

tisdag 29 oktober 2013

Är det där jag? Och det där med!

Ja, så nu börjar alltså mitt ambassadörsskap! Känns lite konstigt att se sig själv i tidningen, på Karlstad.se och på kommunens Facebook. Men jag antar att jag vänjer mig så småningom. Kommer nog sätta morgonkaffet i halsen den första gången som jag är med i lördagstidningen dock... 


Igår hade vi första mötet med alla ambassadörer, våra chefer och personalchefen. Och så pratades det arbetsgivarvarumärke och strategisk kompetensförsörjning med kommunens personalhandläggare. Och så kom media och ville ställa lite frågor. 
- Varför vill du vara ambassadör? 

Lite stelt, men orden kom i alla fall ut rätt. Förutom att vara med i jobbannonser så hoppas jag få åka med på några olika mässor för att representera kommunen som arbetsgivare. Det känns spännande, men samtidigt lite galet. Jag är ju bara jag. Bara Maja. Ingen modell eller mediaproffs. 

När mötet var avklarat så kände jag mig lite trött, glad och matt av all anspänning. Så gick jag till Myrorna och köpte ett par "nya" koftor till mig. Behövde lite pepp kände jag. Och på kvällen fick jag totalt fnatt och började rensa ur min garderob. Så mycket som bara tar plats där utan att användas. Fyra stora påsar blev det. Och då var det bara tröjor. 


Så mycket som jag har samlat på mig. Skrämmande! Två av påsarna innehöll tröjor som hade fläckar eller som var trasiga på något sätt. 

Det känns väldigt skönt att få städa ur sådär ibland. Välbehövligt! Får se vad jag ska göra med allt bara. Kanske skänka tillbaka till Myrorna eftersom jag köpte så fina grejer därifrån. Eller till andra bättre behövande. Bättre behövande än en ambassadör. Funderar på att trycka några nya visitkort. Vad tror ni om Fru Karlstad. :)

måndag 28 oktober 2013

Släkten är värst - eller bäst?

Min familj har alltid betytt väldigt mycket för mig. Förknippat med kärlek, tillhörighet och naturlighet. Från början bestod min familj av två föräldrar och två syskon. Men nu har jag ju även förmånen att ha två små kära barn och min älskade man i min familj. Och såklart min mans föräldrar och syskon. 

Några som också betyder mycket i mitt
liv är mina släktingar. Blod är tjockare än vatten, sägs det ju. Även fast det kanske inte alltid är så att man har jättebra kontakt med hela sin släkt. Eller hur är det med dig, umgås du mycket med din släkt? En helgs släktträff kanske inte låter som så värst hola-baloo. Men helgens bravader i Karlstad var riktigt trevliga med mycket skratt, god mat och umgänge. 

Vi var både hemma hos mina föräldrar och hos oss. Totalt var vi 18 personer så det blev fullsatt i vårt uterum. 

Det blev lekar, musik-quiz, museum, frisbeegolf, Beatles-konsert på taket,

häftiga bilfärder, 

och sa jag god mat?

En mysig och bra helg på alla sätt och vis. Trots att vi inte bor i samma stad eller kanske har samma intressen, så är vi släkt och det betyder en hel del. 

Idag efter badet skulle Anton absolut ha back-slick, precis som kusin X. 

Och tillsist måste jag bara säga att jag älskar min femåring som, utan att knussla, äter grovt bröd och dricker havredryck till kvällsmat. Finns det ingen mjölk idag, så är väl det inget att bråka för. 

lördag 26 oktober 2013

Lördagens lärdomar - ställ om klockan och kör aldrig onykter!

Blev nyss varse det faktum att vi ska ställa om klockan i natt. En timme bakåt. Fint, då får vi vakna halv fem imorgon bitti. Trevligt. Barnen vet ju inte om att de ska sova en timme mer...

Den här helgen har vi släktträff här i Karlstad. Jag tänkte skriva lite mer om det imorgon. Men jag måste bara berätta om vad som hände när vi åkte från mina föräldrar (och släkten) nu sent på kvällen. 

Vi körde förbi en bil, som jag tyckte var lite märkligt placerad. Så jag vände bilen. Det var ju mörkt, men jo, visst hade jag sett rätt. Den låg i diket. Hela bilen låg ner i ett halvmeter djupt dike. Det verkade sitta några i bilen. Jag vevade ner rutan och frågade hur det hade gått. Fram till mig kom en kvinna, i kanske femtio års åldern. Hennes steg var stappliga och när hon pratade så luktade hennes andedräkt som en blandning av rök och sprit. 

Ja det hade ju inte gått så bra det där, erkände hon. Men de väntade på en bärgade som skulle komma om femton minuter. Och nej, de hade inte skadat sig alls. 

Hon såg olycklig ut. Sliten. Som en människa som druckit alldeles för mycket i sitt liv. Och varit alldeles för ensam.

Mannen som åkte med henne satt på passagerarsidan. Lojt tillbakalutande. Och han såg inte nykter eller fräsch ut på nåt sätt. 

Kvinnan strök sitt finger över min kind och tackade för omtänksamheten över att vi stannat. Och sa att jag skulle sköta om mig. Sedan vinglade hon tillbaka till bilen. 

Vi ringde 114 14. De behövde få hjälp. 

Hela händelsen påverkade mig på nåt sätt. Och nej, min andra lärdom idag var inte att bara köra nykter. För det har jag vetat sen barnsben. Men det var att vi måste vara rädda om oss själva. Och varandra. Lämna inte varandra i sticket. Ta hand om varandra. Kontrasten från vår trevliga middag till detta var alltför stor. Vi umgicks hela släkten, mätta efter tre rätters middag. Men vad hade de gjort under kvällen? Jag vevade upp rutan och åkte hem till mitt varma hem. Vad väntade dem?

fredag 25 oktober 2013

Muta sig till snälla barn och så lite om solens energi

Att ta med båda barnen på storhandling samma dag som alla får lön var väl kanske inget klokt beslut av mig. Men eftersom det är fredag så jobbar ju de flesta, kunde man ju tro. Ja förutom pensionärer. Och föräldralediga med stora barnvagnar. Som upplagt för trångt och segt, alltså.

Jag beslöt mig för att bara handla en del, det som behövdes idag. (Och bolaget och present till en pojke som Anton ska på kalas hos imorgon.) Så får jag åka själv och handla mer nån annan dag. 

Det funkade ganska bra ändå. Mycket tack vare den frestande mutan om glass efter maten. Så fort barnen gjorde för stora snedsteg så fick de en snabb påminnelse och vips, så gick de snällt bredvid mig igen. 

Och nu sitter jag här, på trappen till lekstugan, och känner mig rätt nöjd. Solen värmer nåt kolossalt och barnen leker bland löv och pinnar. 




Kaffekoppen är snart tom och jag funderar på om jag ska sitta kvar. Eller om jag ska resa mig och göra nån nytta. 


Bara en liten stund till. Så här fina dagar växer inte på träd. Det gäller att samla alla solstrålar i en liten ask i sitt hjärta. Så att vi kan plocka fram dem när regntunga skyar har fått övertaget. 

torsdag 24 oktober 2013

Gubbarna i kroppen gillar linsgryta!

Ikväll är maken på invigning av ett jobb de gjort. Då passar jag på att laga helt vegetarisk middag. Det är ju mycket skönare att bara laga en rätt....


Blev indisk linsgryta (med broccoli, morot, zucchini, lök, gröna linser, belugalinser, massa goda indiska kryddor, tomatpuré och havregrädde). 

Kände mig aspepp när jag lagade. Detta skulle bli gott! Torsdag är lika med helg för mig (och barnen) och ett glas rött till matlagningen satt fint. 

Men barnen var väl inte riktigt lika peppade på detta som mig. Om man säger så. 



Men så kom Anton på att gubbarna i kroppen skulle bli väldigt ledsna om de inte fick nån middag. Ni vet gubbarna som bär runt all maten i kroppen så att vi ska orka leka och röra på oss. Ja ni känner väl till dem!? Om inte, så lär gärna känna dem, särskilt om ni har barn. Ett säkert kort hemma hos oss. 

Gubbarna behöver både protein, kolhydrater och fett. Annars orkar de inte springa runt med all maten. Och när man dricker mycket mjölk eller vatten så får gubbarna surfa på vågorna. 

Ja, sedan såg det ut så här:

Tom tallrik. Sim salabim. 

De åt så bra att de fick inlagda päron med vaniljglass till efterrätt. 

Och en annan sak. Idag fanns jag med i en broschyr som går ut till 7000 personer. Resultatet av en förmiddags fotojobb. Lite konstigt. Men kommer bli ännu konstigare när jag kommer vara med som "modell" i jobbannonser i lokaltidningen. Så det är väl bara att vänja sig, antar jag. 


Önskar alla fina läsare en skön kväll och härlig fredag! 

onsdag 23 oktober 2013

Tid för att komma på banan

Somliga dagar. Finns ingen lust att göra nåt. Ingen inspiration. Det är som ett grått töcken och potatismos i huvudet. Jag är extra känslig och sårbar. Barnen verkar trötta och är gnälliga och bråkiga.

Då tänder jag en eld i kaminen i uterummet. Och tänker att snart, snart. Snart ska jag rulla ut min fina yogamatta i ull framför brasan och göra yoga. Sen dricka lite te och bläddra i senaste Lantliv. Kanske ta en chokladbit. Njuta av lugnet och att bara vara. Hämta ny energi. 



Snart. Bara natta barnen först. Men sen är det min egen tid. Tid för att komma på banan igen. 

måndag 21 oktober 2013

Föräldrar eller förälskade

När man får barn så förändras livet. Den person som en gång varit nummer ett tappar en placering och glider in på andra plats. Det finns nu viktigare saker att göra än att ha sex och hångla. Som tex byta blöjor, uppfostra barn, bestämma vem som ska vabba och vem som plockar upp efter barnen. (Sexiga grejer...)

Vid varje tillfälle som det försöks med lite mys så finns det alltid ett barn med, som också vill gosa. 

Men kärleken blir oftast också starkare mellan två personer som får vara med om något påfrestande. Som tex att föda barn. Jag kände en väldigt stark koppling till barnens pappa efter förlossningen. Och jag vet att han kände ett starkare band till mig, efter att ha sett mig kämpa i tolv timmar. När jag skrek och hade ont, men ändå klarade det. Ändå kom bebisen ut. Partnern som inte behöver föda måste ju vara livrädd. Det låter väl som om det aldrig ska gå. Att klara av att stötta någon då är en bragd. Och som han stöttade mig. 

Även om man har en relativt lätt förlossning så utsätts man för en massa nya svårigheter som föräldrar. När barnet blir sjukt eller gör sig illa. Jag trodde inte att jag kunde bli så orolig som när den lilla bebisen plötsligt blev kokhet. Vad skulle vi göra? 

På något sätt så förde dessa jobbiga händelser oss närmare varandra. Men det kan ändå vara svårt att hålla kärleken vid liv bland sömnbrist, mjölkdroppande bröst (och senare taxöron till bröst), matlagning med dagiströtta barn eller bara i största allmänhet uppmärksamhetstörstande barn. 

Men det är ju ändå så viktigt! Att fortsätta jobba för kärleken. För ja, nu behöver man kanske jobba lite mer. Men det lönar sig i slutändan att försöka hitta lite egentid utan barn. Då man hinner prata med varandra utan att bli avbrutna. (Även fast vanlig beröring i vardagen är nog så viktig.)


Så som vi fick i helgen. Hinna umgås bara vi två. Slappna av, utan att behöva ta några beslut kring om barnen skulle få gå från bordet utan att ha ätit färdigt. Eller avvärja bråk om vems bil det var. Utan istället hinna bry oss om hur vi mådde. Och prata om hur vi tycker att vårt liv är. (Jag blev tex varse att min man hellre skaffar ett barn nummer tre, än hönor. Alltid bra att veta.)


Jag har en väldigt klok chef. Han tycker absolut att jag ska fortsätta vara ledig på fredagar för han tror att jag mår bättre av det. Jag får tid med barnen och behöver inte få dåligt samvete av att jobba åtta timmar de andra dagarna. Eftersom jag vet att jag får en heldag med dem. Men så hinner jag kanske också med lite hushållssysslor så att jag och min man inte bara behöver städa, diska och tvätta på helgen. Utan också hinner umgås. Och vara förälskade. Inte bara föräldrar. 

lördag 19 oktober 2013

Lördagens lärdomar - skippa vegetariskt på restaurang

Vi befinner oss i Sunne på Selma Spa. Inte för att jag vill klaga, men det vegetariska till middag var ingen hit. Servitrisen försökte uttala namnet på mitt vegetariska alternativ, men efter en stund gav hon upp.
- Det är i alla fall matiga blad. 

Jaha. Låter ju gott. Eller nåt. 

Och nej, det var det faktiskt inte heller. Som om någon hackat någon slags kål och sedan kokat det i något syrligt. Ärligt. Det var nästan att jag hellre tagit kycklingen som min man. Men jag äter ju inte kött. Tyvärr kan det här vara ganska vanligt förekommande. Att det vegetariska är någon skum rätt, som det knappast känns som om kocken provsmakat. 

Det ser ju fint ut, i alla fall...

Är jag helt fel ute, eller börjar det inte bli vanligare att folk vill ha vegetariska alternativ? Köttfri måndag. Tänk på miljön. Och sånt. 

I Karlstad där vi bor så är det inte så jättelätt att hitta bra vegetariska restauranger. Det finns ett par lunchrestauranger som serverar veg, men de flesta utgår från normen - att alla äter kött. Och visst utgör det fortfarande huvuddelen av alla lunchätande människor. Men om restaurangerna lärde sig laga mer utan kött så skulle det nog inspirera oss till att tänka till där hemma också. 

Jag vill verkligen inte klaga. För vi har en helt underbar helg på spa. Men ibland kan jag bli så trött på att vi pratar så mycket om att skippa köttet. Men sen finns ändå inte så många alternativ till det. Matiga blad. Kanske väldigt inne och häftigt. Men typ oätligt. 

Ja. Utöver det, så har vi som sagt haft det toppen. Dessa fyra fotbeklädnader får representera vår helg här. 

Först en härlig, men väldigt jobbig, springtur i skogen. Höga berg som kändes oöverstigliga, men det var väldigt skönt efteråt. För då åkte tofflorna på och spa-avdelningen väntade. 

Sedan blev det mys (De här superfina sockarna hittade jag i en affär i Sunne idag.) och så tre-rätters i restaurangen.

Så förutom middagen så har det varit perfekt. Att fira bröllopsdag på spa är ett privilegium. Och i december har vi ju varit tillsammans  i tio år. Känns som en evighet. Det har hunnit hända så mycket på dessa år. (Vi har köpt hus, fått två underbara barn. Gift oss. Min man har startat eget företag och nu är de tio stycken. Jag har fått ett jätteroligt jobb.) Och det är fortfarande vi. Han ger mig fortfarande pirr i magen, min man. 

(Idag kanske lite mer bubblig mage. Efter kålen till middag.) 

Tack mamma och pappa för att ni har våra barn så att vi kan åka iväg så här. Nu ska vi SOVA HELA NATTEN och äta god och lång frukost. Bättre firande får man leta efter!

fredag 18 oktober 2013

En fredag med det mesta och det bästa

Så idag blev det en hel massa pyssel. Hela förmiddagen satt vi vid köksbordet och knåpade. Ömsom mysigt, ömsom kaos. Saxar, tuschpennor, limstift, tidningar och papper högt och lågt.


Efter lunch gick vi ut i det underbara vädret. Jag känner mig tjatig, men vilken fantastisk höst! Några verkar ha fått snö, men än har den inte nått ner till Vänern. 

Min mamma kom förbi och plockade ner en massa äpplen som hon tog med sig till ett musteri. Så snart blir det "egen" äppelmust! 


Medan hon tog med sig Fabian till musteriet så planterade jag, Anton och hans kompis vårlökar. 


Det var väldigt roligt att gräva och sedan plutta ner en liten lök. 


Sedan blev det fredagsmys med buffé (rotfrukter i ugn, rödbets- och fetasallad, guacamole, sallad, fylld paprika och kyckling (för de som äter kött, inte jag) och chips i soffan. 


Imorgon lämnar vi barnen hos mina föräldrar och åker sedan till Selma Spa. Kan knappast bli bättre! Trevlig helg alla fina därute!

Glädje av ett litet brev

Att ett litet brev kan göra så mycket!

Båda barnen har den här veckan fått varsin inbjudan till kalas i brevlådan.



Det var Fabians första och han blev helt överlycklig! Så nöjd att han ska få gå på kalas, som ju bara hans storebror brukar få göra. 

Egentligen borde jag bli bättre på att skicka kort. Det är ju så otroligt roligt att få! En som är bra på det är min kära mamma. Hon brukar göra det ganska ofta. Nuförtiden mest till barnen. Men ändå. Det gör även mig glad. Att se deras glädje. 

- Mamma, läs! Vad står det?

Jag tror att det får bli en pysselaktivitet idag - att skapa kort. Klippa och klistra, måla och formulera ord. Eftersom jag är lite förkyld så blir det väl en perfekt aktivitet med barnen. 

(Men peppar, peppar, det verkar som om det halsonda bara gör en kortvisit. Hoppas!)

När jag nu berättade om min planerade aktivitet till Anton så sa han:
- Ja, vad roligt! Jag vill göra kort till alla jag känner! 
Han håller fortfarande på och rabblar personer som han vill skicka kort till. Detta projektet kanske blev lite större än jag tänkte mig....

onsdag 16 oktober 2013

Bota-ont-i-halsen-tips tack!

Hjälp!

Jag har ont i halsen! Känner att det börjar sätta sig som en stor potatis nånstans vid mina mandlar. Och jag vill inte bli sjuk! Vi har ju fixat barnvakt och ska på spa i helgen. Bara jag och maken. Firar bröllopsdag och 10 år tillsammans (fast det inte är förrän i december) med en egen helg. Och då passar det ju inte så bra att vara sjuk.

Dricker whisky och tuggar på ingefära! Fler tips mottages tacksamt!!

tisdag 15 oktober 2013

Många visningar kräver en lista

Häromdagen hade min blogg visats 20 000 gånger! Sjukt mycket, tycker jag! Jag vet att det inte är mycket om man jämför med stora populära bloggar. Men ändå. I min värld är det mycket! När jag var på väg mot 10 000 sidovisningar så gjorde jag en liten lista av vad jag åstadkommit dittills. Och jag tänkte att den här gången ska jag väl inte vara sämre.

Det här har alltså hänt sen senaste sammanfattningen (i februari):

Den största förändringen som skett är att barnen börjat leka med varandra på en helt ny nivå. När det hände blev jag både glad och överraskad. Nu är de mer som kompisar och njuter av varandras sällskap. Detta har medfört att jag under våren och sommaren hunnit göra massa roliga grejer, som jag längtat efter länge. (Ja, när de inte bråkar, jävlas med sin mamma eller vägrar lyssna förstås. För många jobbiga morgnar har det varit.) 



Anton - en glad påskgubbe

Nu när sommaren och hösten varit fantastisk så är det lätt att glömma bort den långa vintern. Och hur sen våren var. Jag gjorde en lista på hur man skulle orka vänta på att våren skulle komma. Den ska jag nog plocka upp framåt vintern, tror jag.

Den första maj så fick jag äntligen åka till Italien igen. Som jag hade längtat. Mitt behov av att komma iväg var påtagligt och resan blev väldigt lyckad!


Och så har jag skrivit om väldigt billigt kött! (Hur är det möjligt att det kan vara så billigt?) och om den fina garnstrumpelunden som vi gjorde i Stadsträdgården, när vi stickade in en massa träd.



Jag har skrivit en hel drös med härliga semesterberättelser. Dessa tänker jag inte lista här, för det är alldeles för många. Men jag har också skrivit om ett par saker som var väldigt jobbigt. Att åka bil själv med barnen när det ena barnet börjar kräkas och jag känner att jag inte orkar mer. Eller när Fabian får armen ur led. 


En annan stor grej som hänt är att Anton slutat med sin snuttefilt, som han alltså haft i fem år. Han gillade att suga på den och gärna när den blev lite hård i tyget. Att den luktade blä var inget som störde. Tur att vi hade många så att de kunde tvättas med jämna mellanrum. Men ännu skönare att han slutat med dem.

Jag tog också upp detta med hur vi köper häftiga och tuffa kläder till ett kön och volangprydda rosa kläder till ett. Behöver jag säga vilka jag menade? Det inlägget har väldigt många visningar. Men det mest lästa inlägget har handlat om födelsedagsfirande. Vill du läsa fler populära inlägg så visas dessa längst till vänster (när du läser webb-versionen).

Jag har varit en hel helg och gjort yoga, vilket var som balsam för min själ.

Och så har jag självklart myst med mina barn! Väldigt mycket och väldigt ofta



Det här blev väldigt många länkar hit och dit. (Det här inlägget skulle helt klart toppa listan på inlägg med flest länkar. Om jag skulle haft nån sån lista.)

Har du kanske läst nåt i min blogg som du gillat lite extra? Eller höjt på ögonbrynen åt?

söndag 13 oktober 2013

Nöjd trots makens funderingar

Min man får säga vad han vill ("Du borde mäta, det ser inte alls rakt ut!" Eller "Den är inte fyrkantig ser du väl?") men jag är i alla fall sjukt nöjd över att vara färdig med landet! Nu är det redo för vintervila.


Nästa år blir det odla av, i ännu större omfattning! 

Och så är jag så nöjd över att jag tog mig ut på en springtur i skogen! Det var ju så skönt! Efteråt, alltså. 

Idag har vi även hunnit med ett besök på badhuset. Anton fönade håret, så det låg platt som en pannkaka efteråt. 



Kändes lite dumt att vara inne i detta underbara höstväder, men barnen ville så gärna bada lite. Och vad gör man inte för sina älsklingar? Men det känns ändå som om jag fått i mig tillräckligt med härlig höstsol och D-vitamin för att orka med lite höstrusk.

Nu blir det ryggläge i soffan!
Trevlig kväll, fina bloggläsare!

lördag 12 oktober 2013

Lördagens lärdomar - ingen annan utför dina sysslor

När jag var liten så behövde jag givetvis städa mitt rum och ta hand om mina egna grejer. Men om jag inte ställde in allt i diskmaskinen så stod det ändå där inne tillslut. Av någon underlig anledning.

Detsamma gällde tex att hänga tvätt eller rensa rabatter. Om jag inte gjorde något så gjorde någon annan det. Vilket ju är självklart, eftersom jag bara var ett barn. Ville jag inte hjälpa till i trädgården så fanns det ingen som tvingade mig. (Och nej, jag var inte bortskämd!)

Nån kanske förstår vart jag vill komma? Precis, det var bättre förr. 

Okej, jag kan erkänna att min man allt som oftast hänger upp tvätten tillslut. Bara man väntar lite med att göra det. Jag behöver knappt vänta heller. Men det här med självrensande rabatter har jag inte hört talas om. Förutom att låta de vara vildvuxna och nöja sig med det. Vilket jag brukar göra. 

Men det är ju sjukt mycket att göra med ett hus om man tänker efter. Inte nog med att jag är vuxen och får ta undan allt efter mig själv. Jag har två barn och man också. Och vi kanske inte alltid är överens över välstädad-nivå. Det är allt jag säger. 

Så idag tog vi tag i en stor husgrej som varit lite eftersatt i år. Framförallt för att vår röjsåg varit på service hela sommaren. Men när vi fick tillbaka den för någon vecka sedan så gick min man lös på vår nästan 4000 kvm stora tomt. Och idag fanns det lite att bära och elda, om man säger så. 


Anton var första eldvakt. Han kånkade och bar. Och sedan satt han en stund på stubben bredvid elden och kollade att allt flöt på. 

Det var slitsamt kan jag säga. Allt krattande, lyftande, bärande, kastande. Vi började efter frukost och var färdiga vid fem-tiden. Behövs ingen träning idag i alla fall. Ibland behövde jag en paus. Då la jag mig ner i gräset med mina rosa arbetsbyxor. Om jag tittade upp så såg jag den klarblåa himlen, gula löv och en massa rök. Tittade jag framåt såg jag min man lassa på ytterligare pinnar på elden.   


En härlig syn att se när någon annan jobbar. För det måste man också göra ibland. Vila och njuta. 


Av den härliga hösten. Och den soliga himlen. På vårt uthus klättrar läckra röda blad. 


Och inse att det är sjukt mycket att göra med ett hus. Visst, vi har valt att bo på landet, med stor trädgård. Men annars kan det vara, känner jag. På landet vill jag bo. 

Men jag får inse att inget sköter sig själv. Det finns ingen som kommer och tar hand om surkålen som vi inte orkar fixa. Vi måste helt enkelt göra det själva. 

Eller okej. Idag berättade min man att mitt ena framlyse på bilen var trasigt. Tråkigt, sa jag. Hade ingen direkt plan för det. Men när min man återvände med min bil så hade han bytt lyset. Han förstod att jag inte hade tänkt byta det på ett tag. (Hur gör man när man byter lyse?) Så jag antar att lördagens lärdomar - att ingen annan gör mitt jobb - falerade. Men vad vore en regel utan undantag?

torsdag 10 oktober 2013

Kärleksförklaring till dig

För tre år sedan befann vi oss på en herrgård i de värmländska skogarna. Du och jag. Och våra föräldrar och syskon. Vår två-åring Anton. Och Fabian låg i min mage.

Men det var framförallt du och jag. Vi skulle bli man och fru. Jag hade friat några månader före. Som tur var hade du svarat ja! 

Så nu stod vi här, och skulle säga ja på riktigt. Ja till varandra. Ja till ett liv tillsammans. Ja till kärleken. 






Det blev en fantastisk höstdag. Löven lyste i höstens härliga färger. Röda som våra läppar. Och min blombukett. Jag minns doften av höst med ett leende. Känslan av förväntan, tacksamhet och kärlek. Kylan i luften men värmen inifrån. 

Vi fick umgås med våra älskade familjer hela helgen. Sen åkte du och jag till Prag. Och fick vara nygifta alldeles ensamma. Och när vi kom hem igen så hade vi en stor fest för alla vänner. 

Den veckan var en av mitt livs bästa. Och nu har det redan gått tre år. Tre år av glädje, ilska, skratt, tårar, vänskap, passion och kärlek. Det bästa är att det fortfarande är lika underbart att få gå och lägga sig bredvid dig. Varje kväll. Tack älskling!