Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 26 november 2013

Lätt panik när armen hoppar ur led

Hur berättar man egentligen en historia på ett bra sätt?

Ska man börja med något som fångar läsaren? Som att jag som förälder sitter i köket och snyftar över att Fabian har så ont att han skriker och jag inte vet vad jag ska göra. Eller det kanske är mer spännande att höra att hans arm har hoppat ur led?

Eller ska man börja från början. Med att berätta att jag skulle hjälpa Fabian tvätta sig efter förmiddagsfikat. Och han inte vill resa sig upp. Så jag hjälper honom genom att lätt lyfta honom i armarna. Då skriker han till. Sen får jag inte röra hans arm. 

Det första jag tänker är:
Nej! Inte pigluxation igen!

Kanske inte en normal reaktion. Men det kan bero på att jag varit med om detta förut. På sommarens tidiga semester i Sälen. Och eftersom vi befann oss långt från närmsta öppna vårdcentral så hade vi behövt åka till akuten i Mora. Om det inte vore så att han ryckte till med armen i sömnen och lyckades rätta till armen själv. 

Och det man har varit med om en gång är ju inte lika farligt. Men jag var ändå gråtfärdig när jag försökte få tag på vårdcentralen, som såklart inte hade telefontid. Och 1177 sa att jag nog i så fall borde åka till akuten. Men att jag först skulle ge Alvedon. 

Så det gjorde jag. Men det var ju inte så populärt. Att komma där och röra. 

Men efter ett tag ropar storebror:
- Mamma, mamma, Fabian är bra igen!
Och minsann. Antagligen har han ryckt till med armen, så att den hamnat rätt igen. Så från kaos och gråt till skratt och rörelse. En väldigt lättad mamma. Tänk vad snabbt livet kan vända!
(Och vad lätt det går att berätta en historia, bara man börjar.)

6 kommentarer:

  1. Skönt att det blev bra så snabbt igen :)
    Och visst får man njuta av att vabba, tiden med barnen är det värdefullaste man har.
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var verkligen skönt!
      Åh så har jag inte tänkt, visst har du så rätt så!
      Kram Maja

      Radera
  2. Så otäckt!
    Och vad bra att det gick bra!
    Klart man njuter av att vabba! Det är en fantastisk uppfinning och gr extra tid med barnen när de behöver det som allra bäst. Njut på du!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja väldigt otäckt! Men tydligen ganska vanligt att det kan hända på barn under fyra år. Så vanligt att det hänt oss två gånger....
      Och du, jag njuter! :) Kram!

      Radera
  3. Men stackare där, måste vara obehagligt. Men tur att det löste sig till de bästa.
    Klart att man ska njuta av att vabba, det är ljuvligt. (fast ibland stressande också)
    Önskar dig en fin dag
    kram
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just den här gången var det inte stressande alls, bara skönt! Det var därför jag fick ett sting av dåligt samvete! Men några fördelar ska väl vi föräldrar ha! :) Kram på dig!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)