Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 30 december 2013

Måste man ha planer för nyårsafton?

Idag har det varit en härlig dag! Anton sov hos mormor och morfar och min man jobbade. Då tog jag och Fabian sovmorgon till halv nio och började dagen med mys och kaffe i soffan.

Sedan hämtade vi upp bästa L och åkte till Mariebergsskogen, som är en stadspark med bl.a. fina lekplatser och djur i hagar. Vi tittade många gånger på "bockarna Bruse", som är Fabians favorit. 


Men det blev också god lunch och mycket lek. För första gången på länge så var det minusgrader och alldeles frostigt på marken. Solen sken och gav oss en massa härlig och efterlängtad D-vitamin. 

Och imorgon är det tydligen nyårsafton. Jag undrar om vi är de enda som nästan aldrig planerar något inför detta. Det räcker liksom med allt annat planerande inför jul. Vi blir lite övermätta på alla middagar och fester att det kan vara skönt att göra något spontant. Problemet är bara att det inte finns några att vara spontan med. För ALLA har ju planerat in nåt. 

Förutom en familj till. Vi brukar alltid ringa dem någon dag innan och styra upp nåt enkelt. Men i år så hade de tydligen andra planer. Så det blir nog bara vår lilla familj. Men vi är ju ändå fyra. Jag är inte ensam direkt. Det blir kanske lite ost och kex tillsammans med något glas vin när barnen lagt sig. Tolvslaget? Om vi orkar. (Med risk för att låta som en tant... Men har man småbarn så finns det roligare grejer än att somna sent och vakna tidigt.)

Jag ska i alla fall smälla ihop en lista över årets bästa och sämsta. (Det är ju trots allt årets sista dag imorgon.) Så håll utkik! Hoppas hursomhelst att du får en strålande nyårsafton med precis så mycket festligheter som du vill!

söndag 29 december 2013

Lördagens lärdomar - strunta i mellandagsrean!

Nu är mellandagsrean i full gång. Och jag förstår inte hur så många kan spendera så mycket på så mycket onödigt. Vet du om att du alltid faller för frestelsen och handlar bara för att det finns en röd lapp så prova detta: Om du kan säga JA på dessa frågor så är det okej att köpa grejen:
1. Behöver du detta?
2. Hade du köpt detta även om det inte var rea? (Eller är det bara för att det är rea som du köper det...)
3. Är kvalitén tillräckligt bra? (Så att du inte köper billigt som går sönder direkt, dvs bara slit-och-släng.)

Ibland kan det ju vara bra att göra fynd som är billigare än de annars är. Men jag gillar inte grejen med så många människor på samma ställe som bara måste köpa grejer billigt. Och kanske sånt man inte ens behöver. Men det var ju så billigt...

I år igen har jag totalt struntat i att åka till stan och shoppa. Och det känns så skönt. För jag behöver ju faktiskt inget just nu. 

Eller har du kanske hittat ett fynd på rean som var värt lite trängsel och köande? I så fall grattis till dig! (Jag tar gärna emot lite tips på vad som är värt att fynda!)

Men för att inte bara få detta till ett gnälligt inlägg så tänkte jag visa några finfina bilder från vår julafton, som bästa fotografen Francisco har tagit. Tack! (Som även tagit kortet som finns på min header.)








Jag är så tacksam över att fått tillbringa julen med så många fina människor på ett så vackert ställe! Önskar dig en skön söndagskväll! (Ja, jag tror att det är söndag, men jag känner mig lite lätt dagvill... Dessa lärdomar hade lika gärna kunnat kommit i onsdags...)

lördag 28 december 2013

Hur får man barn att förstå pengars värde?

Såhär i jultider så spenderas det enormt med pengar på barn. "Ja men det är väl klart att hen ska få den där leksaken också!" "Och bara den där!" "Tänk så glad hen skulle bli över den där julklappen!" Det verkar inte finnas någon hejd på hur mycket folk kan köpa, till framförallt barn, såhär vid jul.

Men kan barnen verkligen njuta av allt? Används allt? Och har vi råd med allt? Jag tycker att det är viktiga frågor att ställa sig. Okej, jag fattar att det redan är försent, alla har ju redan konsumerat. Men till nästa gång då. Blir barnen gladare i längden av allt detta?

Jag har ju redan skrivit att de andra barnen som vi firade jul med fick massor av julklappar. Och Anton är ju en ganska skarp kille (om du missat att han avslöjade tomten så läs här) och räknade snabbt ut hur många fler julklappar de andra fick, än honom och Fabian. Men jag kände mig väldigt glad över att han accepterade faktum och ändå njöt av sina presenter. Och att våra barn inte fick en massa onödigt. 

Av mina föräldrar så fick Fabian ett dockskåp, som de köpt på blocket. Och lite inredning till det, som vi haft när vi var små. Min pappa hade lagat skorstenen. Och Fabians Pippi-figurer får perfekt plats därinne. Helt utmärkt tycker jag. 

Anton fick en riddarborg som var desto dyrare. Men barnen jämför ju knappast presenter i kronor, utan bara i antal. 

Vi försöker dock få Anton att förstå pengars värde i andra sammanhang. Som tex att man måste vara rädd om saker, för om de går sönder så kostar det mycket pengar. Och då vill han gärna veta hur många Skylanders (leksaker som används i ett Playstation-spel, för den som undrar) som det är värt. 

Det är klart att det är svårt att få ett grepp om pengar när man bara är 5 1/2 år, men han är så vetgirig och vill hela tiden veta hur mycket pengarna räcker till. Han har börjat samla pantflaskor och frågar numera hur många glassar som han kan köpa på Kanarieöarna för de flaskor han har. 

Så idag, äntligen, åkte vi och pantade några flaskor. Han fick själv lägga i dem i automaten, ta emot kvittot och ge det till kassören. Hela 28 kronor fick han ihop och han var helt salig efteråt:
- Såhär mycket pengar har jag aldrig haft, mamma! Hur många glassar blir det här?

När vi kom hem så klämde han och brorsan andäktigt ner tjugan och kronorna i hans nya spargris. Sen sa han:
- Jag ska spara till en miljon i den här!
- Det blir nog svårt i den där, försökte jag säga. 
- Men till tusen kan jag väl spara? Har du tusen kronor, mamma?
- Ja, det har jag vännen.
- Oooj, vad mycket. 



Så att få honom att förstå värdet av pengar kan nog bli ganska svårt. Men han är en god bit på väg. Oftast får han ju det han behöver, när han behöver det, och behöver inte gå utan varma kläder när det är kallt. Några generationer tillbaks tycker nog att barn är bortskämda nuförtiden. Och det kanske de är. Vi kanske har det bättre ställt än våra far- och morföräldrar. Både på gott och ont. Är det kanske bättre med veckopeng så att barnen får lära sig att grejer kostar, än att man alltid kan ge dem vad de behöver? Vad tycker du? Kör ni med veckopeng?

torsdag 26 december 2013

- Det dåligaste på julafton var att du sa att du inte var tomten fast jag vet att det var du!

Här gör man allt man kan: tomtekläder, glasögon, handskar, förställer röst och gång. Ändå såg min fem-åring att det var nåt skumt med tomten! 
- Jag vet att du var tomten, mamma! Jag såg att du hade låtsas-skägg, tomtekläder, morfars glasögon och så såg jag din gröna tröja. 

Det är inget lätt jobb att vara tomte, inte! 

Annars var det ett väldigt lyckat julfirande med riktigt god julmat (mer än hälften av maten var vegetarisk!!), mysig miljö, mycket trevligt sällskap och det viktigaste: barnen hade det roligt! Anton lekte konstant med en ett år yngre tjej. Och Fabian lekte som vanligt för sig själv. 


Många fina julklappar fick barnen. Anton tyckte det var fusk att de andra två tjejerna fick mycket fler julklappar (nästan så att det svämmade över och blev för mycket för dem), men sen kom han på att ingen annan fick en riddarborg (som till och med var högre än brorsan). Dagen efter fick han dessutom en lego-riddarborg av farmor och farfar. Fabian fick ett fint dockskåp och en tågbana i duplo. 


Vi vuxna bytte inga julklappar och det var väldigt skönt, tycker jag. Vi fick istället umgås. Inte några fel alls. 

(Jag fick dock en julklapp från min man, ett par läckra vinterstövlar, som jag inte vill vara utan... Kan vara så att han blev tipsad om dem.)

Så nu försöker vi få plats med allt här hemma. Min man satte sig direkt och började skissa på planer på utbyggnad av huset, nu när barnen fick så stora leksaker. Och så tror jag nog att han är lite bebissugen, trots allt. Det tar sig.

Hoppas du också haft en härlig och fin jul, som blev som du önskade!

måndag 23 december 2013

Under lakanet döljer sig ett tidsfördriv

Efter två timmars monterande är den äntligen färdig. Gissa vad som finns under lakanet.


Jo, det här:



Anton kommer bli överlycklig! Antagligen lillebror också! Och vi hoppas få sova imorgon, för nu är vi trötta... 

Att få fira jul på sitt eget vis

Att få fira jul tillsammans med barn är fantastiskt! Den genuina nyfikenheten och glädjen, som bara ett barn kan ha, är underbar att få dela. Jag är så tacksam för att hela familjen nu verkar må bra. Och jag är tacksam över att få dela julafton med så många härliga människor. I år firar vi inte jul hemma, som varit en tradition i säkert sex år, utan i år tillbringar vi julafton på en herrgård. Tyvärr utan svärföräldrarna, svägerskan och barnens kusin. Det känns tråkigt!

(Så här såg det ut förra året!)

I år kommer det att bli en blandning mellan vegetariskt julbord och en hel del klassiska rätter. Det kommer bli långdans och julsång. Tomte och tända ljus. Mycket samtal och skratt. Många vuxna och barn på samma ställe. Får alla hålla sig friska så kan det bli hur mysigt som helst. Bara julklappar till barnen. Vi andra delar bara med oss av upplevelser och historier till varandra. Och många varma kramar. 

Jag önskar alla där ute en riktigt fin och varm jul! Att du får tillbringa julen på det sättet som just du vill. Det finns ju inget bättre eller sämre, rätt eller fel. Men det finns en känsla av vad som är bra just för dig. Och så hoppas jag du får fira in julen 2013! 

God jul-kramar från Maja!


söndag 22 december 2013

Lördagens lärdomar - man ska aldrig ropa hej!

Flera gånger den här veckan har jag sagt att:
- Ja nu är vi äntligen friska hela familjen, så nu har vi väl gjort vårt och får vara friska över jul! 
Det har känts lite som att vi haft större chans att vara frisk över jul (att vi redan varit tillräckligt sjuka), än alla andra, som varit helt friska. 

Men jag vet ju så väl hur det där brukar sluta, så jag fattar inte att jag fortsätter. Precis, det slutar tvärtom. 

Det gick magsjuka på dagis sista veckan, som vi hoppats klara oss ifrån. Men igår var det Antons tur med diarré, ont i magen och feber. Stackaren. 

Det har varit två dagar av kontraster. Titta här:

I fredags, mysig stund i skogen 


mot kontrasten julfest (med mannens företag, bowling, julbord, grym Queens-konsert, dans på uteställe).


Och igår en uppspelt Fabian när vi äntligen klädde granen


vs en hängig Anton, som inte alls ville göra någonting.


Den enda fördelen med att Anton inte ville vara med och klä granen var att jag i princip fick klä granen som jag själv ville. Dvs jag struntade i ungefär hälften av pyntet som vi hade förra året. Lite mer lagom då, tycker jag. Visst Fabian var med, men han var väl kanske inte jättesnabb. 

Gårdagens bästa var hursomhelst när min man sa:
- Det spelar ingen roll om vi måste vara hemma på julafton, huvudsaken är att jag får vara med dig och barnen.  
Och det är ju helt sant. Det planerade julfirandet är ju inte livsviktigt, även om jag verkligen sett fram emot det. Finns det risk att vi smittar andra så får vi hålla oss hemma. Men då är vi åtminstone tillsammans. 

(Anton är mycket bättre idag. Hungrig och törstig. Det gläder mitt mammahjärta.)

torsdag 19 december 2013

- Åååååh så fint! Är det en tomte? - Nej, en julgran!

Idag när jag hämtade barnen så skulle förutom ALLA kläder, även barnens julpyssel med hem. Och det var inte lite grejer. Väl hemma tömde de lyckliga ut allt på hallgolvet. 

 
Några grejer var riktigt fina, faktiskt. Anton hade bl.a. gjort en ljuslykta, som han var väldigt stolt över. 


Men vissa saker kanske hade lite mer att önska. 


Eller får man säga så om sina barns pyssel? När de målat några streck på ett papper och kommer rusande med det och överlämnar det andäktigt som den finaste present. Och visst, de första gångerna är det väl fint. Jag har sparat några av Antons första teckningar i en pärm. Och de andra föräldrarna på dagis bara skrattade när jag berättade att jag sparade det. Jag fattade ingenting. Tills nu. När man fått sjuttioelva papper som verkar föreställa en vandrande pinne på en rishög. (Om man har väldigt bra fantasi.) Men som tydligen föreställer Spiderman. (- Det ser du väl!)

Fast julpysslet i år var i alla fall bättre än förra året. Såklart. De har ju blivit ett år äldre. Jag är ändå väldigt glad över att de gillar att pyssla och tänker inte på något sätt förminska deras lyckliga känsla. Även fast allt kanske inte får plats i granen.

Imorgon ska vi dammsuga. Det är det enda "duktiga" vi ska göra. Utöver det så blir det mys i soffan, lång frukost, promenad till skogen och pick-nick, pyssel och kanske bakning. Men inga större utsvävningar. Jullovet ska börja lite lugnt! Och ja, så kanske vi måste röja lite grejer i hallen. Om vi ska kunna ta oss ut i skogen...

onsdag 18 december 2013

Avslappnat pyssel med vänner och skrikande barn

Idag har jag besök av tre tjejer för den traditionsenliga pysselkvällen. Vi ses ungefär en gång var sjätte vecka för att pyssla. Men det blir även en massa god mat och en hel del roligt snack, förutom själva pysslandet. Det bästa med det hela är nästan att få komma iväg en stund och bli bjuden på god mat. Förutom de gånger som man själv ska bjuda de andra, förstås. Då blir det lite mer av att stressa hem från jobbet, plocka undan den värst oredan, laga mat (med barnen hängandes i byxbenen), äta mat med ett barn skrikandes att han inte vill äta och det andra barnet som springer rätt in i kökslådan. 

Men visst. Det är trevligt det med. Inte riktigt lika avslappnande som när man blir bortbjuden bara. 

Imorgon är sista arbetsdagen innan 2,5 veckors jullov. Tjoho!

söndag 15 december 2013

Lördagens lärdomar - att börja dagen med yoga gör underverk

Först vill jag börja med att tacka alla som kommenterat mina inlägg för att peppa mig att skänka lite pengar till Musikhjälpen! Alla små bidrag gör stor nytta tillsammans! Eftersom vi lever ett så förhållandevis rikt liv här i Sverige så tycker jag det känns bra att kunna bidra! Bidra med det som för mig kanske skulle vara ett par luncher på stan. Eller en taxifärd hem från stan. Eller en extra leksak till barnen. För det tycker jag faktiskt att jag kan avvara. 

Även fast det bara blev ett par hundringar den här gången så har det gett mig energi till att hitta på nåt ännu bättre inför nästa år. Vi får se vad det blir!










(Bild från Sverigesradio.se)

Den här helgen kommer gå till historien som en av årets bästa! Starten var så perfekt att jag måste försöka beskriva den här:

Jag och bästa L gick upp klockan 5.50. Självvalt. Åkte till Yogainstitutet för att utöva två och en halv timme Sadhana. Det innebär yoga, gongbad, meditation, mantrasånger och själaarbete. Den känslan efteråt är ovärderlig. Svår att beskriva. Men antagligen den bästa starten på dagen. Ett lugn som sprider sig i kroppen och gör att helgen bara kan bli fantastisk! 

Senare åkte jag tillsammans med min man, yngste sonen och bästa L till mina föräldrar, där äldste sonen och min syster redan var. Där stod lyxlunch uppdukad. Sedan badade vi bastu och masserade varandra. Nybakat bröd. Hem och pyssla lite, som jag visade bilder på igår. 


Det är inte färdigt än, men sådär framåt påsk kanske... (Ska bli en stor boll som kallas kusudama.)

Sedan åt vi en god middag, drack en god ale och såg på film. Vi var väldigt trötta eftersom vi gått upp så tidigt och stupade i säng halv elva. Och vaknade halv nio. Va? Hur kunde det här gå till? Visst, Anton hade sovit kvar ytterligare en natt hos mormor och morfar. Men Fabian då, vad sysslade han med? Sov, tydligen. Sån fantastisk känsla med ordentlig sovmorgon! 

Söndagen blev också väldigt härlig. Bara ett barn, som dessutom är på ett strålande humör mest alltid. Bästa L som sällskap. Promenad till skogen, pyssel, adventsfika i vårt uterum när mina föräldrar och min syster kom tillbaka med Anton på eftermiddagen. 

Barnen började bråka ganska snabbt efter att de träffats igen och lugnet försvann litegrann. Men bara utvändigt. För inne i mig finns fortfarande lugnet, från gårdagens tidiga yoga. Det lugnet och tryggheten ska jag behålla i mitt sinne hela den här sista veckan på jobbet innan vi tar jullov. Kärlek till er alla!

lördag 14 december 2013

Musikhjälpen - för att alla kvinnor förtjänar att överleva sin graviditet och förlossning

Ni har väl inte missat mitt inlägg från igår, där jag utmanar alla bloggare att också samla in pengar till Musikhjälpen! Själv skänker jag tio kronor för varje person som kommenterar gårdagens (eller okej, även dagens) inlägg! (Och än så länge är det uppe i hela trettio kronor! Kommer bli pank på detta...)

Önskar er alla en fin lördagskväll! (Glöm inte kommentera senast imorgon!)

PS. Vet någon vad dagens pyssel kallas? (som bara är påbörjat än):

Det är väl klart att han ska få vara tärna!

Idag var det så dags för Luciafirande. Vår femåring hade sedan länge bestämt att han skulle vara tärna. Och det är ju inget konstigt med det. Egentligen. Men min första tanke när han sa det var:
- Ska du verkligen det? Men sedan blev jag arg på mig själv för att jag tänkt så. Självklart ska han väl få vara tärna om han vill. Vi lever ju 2013. Det blir superbra. 

Bara  att gå ut och handla nödvändiga attiraljer, som tex tärnljus. Vilket visade sig inte vara jättelätt att hitta den tolfte december. (Ja, jag vet att jag skrev att han bestämt det sen länge, men vadå då, det räcker ju faktiskt att köpa det dagen innan.) Det skulle även vara guldigt glitter. 

Åh gud så söta de var. Allihopa. Någon pillade sig i näsan. Någon sjöng väldigt högt. Någon satt bara och stirrade rakt fram.  Någon tog ljuset och drog det ut och in ur munnen. Jag hör själv att det här kanske inte låter ett dugg gulligt. Men som förälder så smälter man när man ser alla små barn utklädda och uppklädda. Det är något särskilt med känslan av lucia. (Jag inser också att det är sista året för Anton att fira lucia på dagis, nästa år är det dags för skolan för honom.)  (Jag hade dock önskat att personalen ordnat Antons lugg lite. Vi hade ju hårmousse i...)



Kvällen blev dock lite av en missräkning. Min man insåg nackdelarna med att ha eget företag, då en av hans anställda borrat sönder dyra armaturer på en industri, som tydligen kräver två arbetsdagar för att sätta upp nya. Kvällsjobb och helgjobb alltså. 

Den mysiga fredagsmiddagen fick istället bli pizza (eftersom Anton fick följa med mormor och morfar hem) för mig och Fabian. Och efter maten sa Fabian:
- Mamma, jag ha en baa idé! Vi ätej GLASS!! 
Och självklart ska min goding få glass. 


För övrigt så tänkte jag följa fina Annies braiga idé och göra en god gärning den här helgen. Som säkert många vet så sänder Sveriges Radio P3 något som heter Musikhjälpen hela veckan. I år samlar de in pengar för att hjälpa alla kvinnor att överleva sin graviditet. För varje person som kommenterar det här inlägget så skänker jag 10 kronor till Musikhjälpen. Så kom igen nu! En liten kommentar är det ju värt! Jag uppmanar även alla andra bloggare att göra detsamma!

Ska som avslutning (som utlovat förut), visa en bild från dagens julgodisbakning. Det blev bara rocky road. Men riktigt gott var det. Rekommenderas varmt, till alla chokladälskare! (Blanda smält choklad med det du gillar, vi tog mini-marshmallows, jordnötter, dumle och riskrisp! Låt svalna och skär upp i bitar! Klart!)


Och glöm nu inte bidra till all kvinnors rätt att överleva sin graviditet! Tänk om fler hade liknande sjukvård som Sverige! Jag skänker pengarna på söndag förmiddag, så kommentera detta innan dess! För en god gärning! 

torsdag 12 december 2013

Swiper inte stjäla!

Någon som vet exakt vad jag syftar på? I så fall är du antagligen också småbarnsförälder. Eller så har du en förkärlek för barnprogram. Det här kommer hursomhelst från Dora - utforskaren. Och jag hör barnrop från vardagsrummet:
- Nej, akta Swiper! Swiper INTE stjäla!

Ni behöver inte vara oroliga. Det är inget läskigt program. Det handlar bara om Dora, en tecknad flicka som utforskar världen (eller okej, säkert bara USA) och hjälper olika figurer. Och så tar hon hjälp av TV-tittaren. Hjälp med att komma ihåg, att räkna, att varna. 

Barnen kan bli helt uppslukade av det. Det kanske kan bero på att de känner sig så delaktiga i händelserna. Som om hur de agerar i soffan spelar roll. 

Och det är väl både bra och dåligt, antar jag. Jag är inget fan av Nick Jr, kanalen där programmet går. (Usch för reklam mellan barnprogram!) Men det är väl bättre att de inte är helt passiva i soffan. Eller vad tycker du?

Idag väntar en halv arbetsdag, sedan är det julbord på jobbet följt av julfest. Ska bli roligt att umgås med kollegorna under andra former. Och så är jag ju ledig imorgon. Tjoho! Då tror jag det blir julgodistillverkning. Igår var jag lite för hungrig för att egentligen få släppas lös på Kvantum. Så det blev en del godisingredienser inköpta...

Önskar alla fina läsare en härlig torsdag!

tisdag 10 december 2013

Tips på hur du kan klä dig på nästa utvecklingssamtal

Idag har jag haft det årliga utvecklingssamtalet med min chef. Och ibland kan det ju vara lite svårt att veta vad man ska ta på sig om man har viktiga möten. Det här blev dagens outfit:


Inga konstigheter. 

Min chef tyckte det kallades smör. Men inte om man menar det, förstås. 

Tror det förbättrade mina förutsättningar lite. :) Åtminstone blev det en rolig start. 

Ja, det är lite så vi jobbar på mitt arbete. Hur har du själv haft det idag?

måndag 9 december 2013

Kunde det inte stått på flaskan att det var omöjligt att få bort?

Så har jag provat kombinationen superlim och osmidiga fingrar. Resulterade i att mina fingertoppar nu mer liknar sandpappers beklädda mögelklumpar


och den trasiga oljelampan inte blev särskilt fin alls 


pga det extreeeemt snabbtorkande limmet.  


Skulle stått supersnabbt lim! Jag frågade min man om det inte kommer gå bort. 
- Nej, det där får du slita bort. 
Vadå slita? Hur då? Det är ju inte så att jag går och rispar fingrarna mot allt jag ser. Men får väl börja med det. 

lördag 7 december 2013

Lördagens lärdomar - lyssna på din kropp

Man tror ju att man borde ha lärt sig sådana basala saker när man blivit vuxen. Men efter att jag skrivit det förra inlägget där jag beklagar mig över att vara sjuk och trött så insåg jag att jag tydligen inte lärt mig det.

Kroppen var sjuk och trött. Tät huvudvärk och halsont i torsdags. Ändå drog jag igång fredagen i 120. Städa huset, handla med barnen, baka bröd, baka chokladkaka, baka wästerbottenpaj, laga mat. 

Jag skulle ha lyssnat på min kropp. Damn it!

Att egentligen vilja fika på stan men i verkligheten bara vilja krypa under täcket

Den här dagen blev inte något av det jag tänkte (ingen julmarknad, ingen fika på stan, ingen julklappshandling) på grund av att min förkylning tagit omtag och jag inte haft orken. Det har känts som om jag vill gå och sova. Krypa ner djupt under täcket och inte höra barnens gnäll eller diskmaskinens durrande. Inte se tvätthögarna eller alla utspridda leksaker. 

Och det var ju idag som jag skulle få lite egentid. Jag har vabbat, varit sjuk och sen även haft barnen nästan varje kväll för att mannen har jobbat och varit på möten. Så idag skulle jag få göra vad jag ville. Vara bara Maja. Men jag orkade inte. Det gör mig sorgsen. Som om jag var ett litet barn och någon tog godiset från mig. (Fast jag åt inte godis när jag var barn, men ni fattar vad jag menar.) 

Även fast jag bara slappade på förmiddagen när mannen tog med barnen och åkte iväg en stund, så ville inte orken komma. Och det blev ingen harmoni i familjen. 

Så på eftermiddagen skjutsade jag Anton till farmor, eftersom han var i stort behov av miljöombyte. (Och hon behövde hjälp med att ställa fram tomtar.) Och nu är mannen på julfest och Fabian sover. 

Själv dricker jag honungste och whiskey, äter smågodis, lyssnar på "Så mycket bättre" och tittar på ljusens varma sken. 




Förhoppningsvis är jag piggare imorgon. För jag vill inte spendera helgen i ett segt mos. Det är väl tusan att jag ska stressa upp mig över att inte behöva stressa. Nåt jag får jobba på kanske. (Men jag vet ju att det bara är en futtig förkylning, som kommer gå över. Inget värre. Inget livshotande. Det gör mig också arg på mig själv.)

fredag 6 december 2013

10 år kräver en lista för kärleken

Det var lördagen den sjätte december, 2003. Vi träffades på en handbollsfest och hamnade i samma lag på ett musikquiz. The rest is history, som man brukar säga. 

Sedan dess har vi varit med om massor. Rest runt i bl.a. Indonesien, Mexico, Kanarieöarna, Tjeckien, Frankrike. För att inte tala om skogarna i Värmland. (Hur kan det finnas så många kraftverk på en så kort sträcka?) 


Vi har köpt hus. Blivit föräldrar. Gift oss. Lite av detta firade vi ju på Selma i oktober. Eftersom vi då varit gifta i tre år. Men lite mer firning ska det nog bli ikväll. Jag ska köpa färska räkor (om vi tar oss ut i den här snöstormen) och så ska vi dricka vin. 

Jag bjuder er på två kort till. Från länge sen. Vi ser lite yngre ut tycker jag. :) 
(Fabian undrar förvånat var pappa är när han ser de här korten. Jag pekar på mannen bredvid mig. 
-Men han har hår, mamma! Varför har han det? Jag vill inte att han ska ha hår!
Haha. Och sen kommer Anton:
- Vad är det där för nå hår?)

Och det är väl bara att inse att jag inte längre är den unga tjejen och flickvännen som jag en gång var. Två barn och tio år senare. Men kärleken lever ändå. Trots lite rynkor och bilringar. 


Men nu till listan. För i god ordning så tänkte jag bjuda på en lista, när det nu finns en chans. Den ska handla om hur man lyckas hålla ihop och hålla kärleken vid liv. Precis så som vi har gjort. I tio år (och förhoppningsvis längre än så). Jag säger inte att jag har alla svar. Och jag säger inte att det alltid är lätt. Men det är alltid nåt.

1. Prata. Kanske viktigast av allt i en relation. Berätta hur du känner istället för att gömma dina känslor i en liten låda. Ingen tjänar på att denna lådan spricker efter ett tag, för det kommer den att göra.

2. Lyssna. När den andra vill säga något, så lyssna. Det finns inget som är så irriterande som när man märker att den man pratar med är någon annan stans. Rikta fokus i ögonen och var närvarande. 

3. Ta på varandra. Sluta aldrig göra det. En kram efter jobbet, en hand i din. Superviktiga grejer för att hålla lågan vid liv. Det är liksom en del av kittet. 

4. Bejaka dig själv. Glöm inte bort att du fortfarande är en egen individ. Du måste ha egna intressen och göra saker på egen hand. Det finns en risk för att du annars ger upp en för stor del av dig själv och blir bitter. Bitter över att du inte får göra det du själv vill utan bara det din partner vill. Så gör saker med egna vänner eller själv. (Särskilt om ni har barn.) För glöm inte dig själv och dina egna intressen. Då har du liksom försakat en del som är du. 

5. Vårda relationen. Åk iväg på grejer. Hitta på roliga saker tillsammans som ger er härliga gemensamma minnen. Säg att ni älskar varandra. Visa att ni älskar varandra. 

6. Dröm tillsammans. Även om ni ska behålla era egna drömmar så måste ni också ha gemensamma drömmar. Som ni kan drömma om tillsammans. Och som ni kan förverkliga tillsammans. 

7. Låt din partner prova och även göra fel. Gå inte in och rätta utan låt det ta den tid det tar. Alla vill få vara delaktiga, men det är sällan kul när någon kommer och slår en på fingrarna. Kan vara svårt, jag vet. Men viktigt.

8. Inse att ingen är perfekt. Inte jag. Inte du. Inte någon. Alla är vi människor. Söker du hela tiden något lite bättre så kommer du snart bli besviken. Att dela vissa grundläggande värderingar kanske är bra. Men allt kan inte vara som jag vill. För jag är ju långt ifrån perfekt själv. 

9. Låt svårigheter göra er starka. Räds inte av jobbiga saker. Låt dessa istället göra er starkare. Tillsammans. 

10. Ta inte varandra för givna. Visst, vardagen kommer finnas där. Men glöm för den delen inte att uppmärksamma varandra. 

Det blev visst hela tio punkter. Har du kanske den elfte? 


Tack för dessa år, älskling! 

Du ger mig fortfarande pirr i magen. 
Efter tio år. 
Tack för att du finns där 
och för att du är du!



onsdag 4 december 2013

Julstress - hanteras eller elimineras?

Varför ska man egentligen ha julstress? Då försvinner ju allt det härliga med julen. Det är så lätt att det skapas en massa måsten. Eller rättare sagt att man själv skapar en massa måsten, grejer som måste göras, som borde göras. Men vad skulle hända om vi skalade bort några av dessa måsten. Lager för lager, som en lök. Så att vi kan njuta av den lilla kärnan innerst inne.

För några år sedan så bestämde vi oss för att dra ner på antalet julklappar. Istället för att köpa för flera hundra kronor per person så drog vi lott om vilken person vi skulle köpa till. Och till barnen bestämde vi att det inte skulle bli alltför mycket leksaker. Dessa hamnar ofta bara i glömska ändå efter en stund. 

Det har gjort att den eviga julklappshetsen har försvunnit, vilket är jätteskönt. Och så slipper vi lite av den konsumtion som julen tyvärr har blivit. 

Jag ser att det är många som ger barnen en julklappskalender, där de får ett paket per dag. Men det har vi inte alls börjat med. Jag tycker det räcker med TVs julkalender, som vi ser på varje år och andäktsfullt öppnar luckor med varje dag. Men om det sedan är en familjetradition med dessa klappkalendrar så kanske det är en fin grej. Fast för mig så skapar det bara stress. Och den vill jag ju komma ifrån. Det barnen inte vet mår de inte dåligt av, eller hur?

Något som jag däremot gör varje år är en kalender inför nästa år. En stor fin kalender som man kan sätta upp på väggen, med bilder på barnen. 


Den brukar vi även ge till våra föräldrar och det brukar vara en uppskattad present. Som tack för hur mycket de ställt upp med barnen under året. Så den vill jag inte sluta göra. Däremot så kan det vara ganska tidskrävande och lite stressigt att få ihop den här. 

Julkort är en annan sån där grej, som jag brukar vara ganska kluven till. Måste man skicka det? Till hur många ska man skicka? Än har jag inte tagit tag i det projektet. Har du?

Idag har jag bara varit hemma och kurerat mig. Så himla skönt. Det onda i halsen börjar släppa och kroppen har fått tillbaka lite av sin energi igen. Men inte tillräckligt för att gå till jobbet. Så idag har jag faktiskt gjort färdigt fotokalendern. Så skönt att få det klart. Och så har jag vilat och gjort yoga. Välbehövligt. 


Imorgon ska det bli jobb igen. Och fredagar är jag som vanligt föräldraledig. Snart helg igen, alltså! Veckorna rusar iväg. Men jag känner mig inte stressad för det. Kom ihåg - du hinner det du hinner! Det blir bra som det blir. Kan man inte stanna upp och njuta på vägen så är det inte värt det!

tisdag 3 december 2013

Barnen känner av när det inte är upplagt för mer bråk

I morse vaknade jag med en stor ond klump i halsen och tung värk i huvud och kropp. Det är då tusan att jag själv ska bli sjuk efter att ha vabbat förra veckan. 

Jag tänkte att kanske jag orkar sitta hemma och jobba lite, bara barnen kommer iväg till dagis. Men Anton satte sig på tvären. Ville inte åka till dagis. Ville bygga med lego. Och när jag inte hjälpte honom så gjorde han istället sönder det halvfärdiga rymdskeppet. Men jag orkade inte. Orkade inte bli arg. Orkade inte tvångsborsta tänder eller tvångsklä-på. 

Så efter att jag erbjudit mig att klä på honom (med ett argt nej som svar) så klädde jag på Fabian ytterkläder, förklarade för Anton att jag inte orkade krångla idag när jag inte mådde bra och att vi tänkte gå ut nu. Och så satte vi oss i bilen att vänta. 

Efter ungefär fem minuter gick jag in igen. Då skulle han precis ta på sig jackan. 
- Mamma, jag har släckt alla lampor och stängt in Jansson (det är vår katt, som vi brukar stänga in i grovköket när vi åker till jobbet). Och jag har klätt på mig och borstat tänderna också. Därför tog det lite tid. 
- Vad bra, Anton!
- Men nu är jag färdig!

Söta, duktiga killen. Han kände nog att det inte vara läge att strula mer. 

Jag försöker nu jobba här hemma, men det går inget vidare. Får bli jobb halva dagen. Och den andra halvan i soffan, eller framför brasan. (Att det ska vara så svårt att sjukskriva sig hela dagen. Jag orkar ju kanske lite, tänker jag...) 

söndag 1 december 2013

Det viktigaste är väl ändå att vara med dem man älskar?

Jag kan tycka att det blir väldigt många bilder på adventsljusstakar, julpynt och julbak såhär den första advent. Jag bjuder på en liten en här, sen får det räcka! För hur viktigt det än är (?) att visa hur bra man är på att njuta och pyssla och pynta och baka så blir i alla fall jag lite less tillslut. (Även fast jag är en likadan kålsupare, jag själv, ibland!) 


Vår helg var tänkt att spenderas med nära och kära. Igår skulle vi få övernattningsbesök från vänner och idag skulle vi ha åkt till svärföräldrarna på adventsmiddag. Men tyvärr gjorde olika sjukdomar att båda planerna blev inställda. Tråkigt och trist tyckte vi! 

Men vi gjorde det bästa av det hela ändå! Vi fixade annat middagsbesök igår, som blev väldigt lyckat, med god mat och vin (första gången jag drack Amarone, mmmm!), trevligt sällskap och ganska sent (lite trött idag, alltså). Förmiddagen idag spenderades i vår fina, men väldigt gröna skog! (grön för att vara första advent)


Jag blev sugen på att åka iväg på någon skyltsöndag och fick till min lycka med mig familjen till Filipstad. Där skulle nämligen min fina syster och hennes svärmor ha adventskafé idag. Vi hade först inte tänkt åka, men jag kände att det var så det var menat att bli, nu när vi inte hade några andra planer. Min man undrade lite stilla om det inte var lite väl långt att åka 45 minuter enkel resa för lite fika. 
- Dit åker vi nog på 35 minuter, sa jag. Och nej, det handlar inte om lite fika. Det handlar om att träffa min kära syster och stötta deras kafé. 
Okej, det kunde ju min man förstå. Och har jag bestämt mig för något så brukar det kunna bli så tillslut. Ingen idé att sätta sig emot, har han lärt sig. 

Vi åkte först på den så kallade skyltsöndagen i Filipstad, vilken inte var någon höjdare alls, faktiskt. Snarare en stor besvikelse. En tomte som delade ut godispåsar. En stor gran. Kanske max hundra personer. Snålblåst ute. Inget mer. Inga stånd. Ingen glögg. Ingen julstämning.

Nej, det fick bli Kalhyttans Herrgård och adventsfika istället. Min syster, hennes sambo och svärmor blev både överraskade och glada när vi dök upp. Och sedan dök vi ner i deras pepparkaks-cheesecake, rödbetskaka, saffransrullar, tryfflar, kokostoppar och annat smarrigt och hembakat! (De har även kafé nästa helg kl. 14-17 så jag kan varmt rekommendera ett litet besök där om du har möjlighet!) 


Vi stannade ett par timmar. Så visst, inte blev det så lång vistelse med den restiden. Men det var ändå värt varje minut. Senare under kvällen fick jag ett mess från min syster, där hon skrev att vårt besök var det bästa med hela helgen. Jag är så glad att ha en så fin syster! Och att ha en så härlig familj. För är det inte det som advent handlar om? Att umgås med sina nära och kära. Och vara tacksam över det vackra som man har. Det är i alla fall jag! (Även fast jag är rätt nöjd över de blommande hyacinterna också... ;) )