Att tro man inte kommer återse personen

Separationsångest. Jag kan minnas den jobbiga känslan av att tro att man inte får återse personen. Att tro att när den går så kanske den inte kommer tillbaka. Det gör ont i magen och hjärnan skriker nej, gå inte! Liksom man själv gör, hysteriskt.

Minnena känns klara även fast det var nästan trettio år sen. Känslan känns nära och jobbig. 

Just så, som jag kände då, när min mamma skulle åka till jobbet, så tänker jag att Fabian känner ibland. Nuförtiden. I hans verklighet. 

Min man tycker att jag överreagerar när jag stannar en stund till för att dämpa den värsta ångesten. Han ska väl inte få som han vill om han gnäller, tycker min man. Men det är mer än bara gnäll, det är hysteri. Och känslan känns för nära. Jag tror han har separationsångest. (Eller är mammig, som man också kan säga.) Och jag vet inte vad som är bäst att göra. Men det känns inte rätt och då måste man gå på sin magkänsla. 

Förhoppningsvis så går det ju snart över. (Eller blir det bara värre av att låta honom lugna ner sig en stund?) När jag förklarade för min man varför jag resonerade som jag gjorde så förstod han ju såklart. Det brukar vara så. Bara man försöker förklara varför man agerar på att visst sätt så brukar den andra få förståelse kring varför man gör som man gör. Det är vi människor nog överlag alldeles för dåliga på. Kommunicera.

Önskar dig en fin vecka och lovar att skriva några fler inlägg den här veckan än förra! Tack för att ni tittar in här ändå! (Hade inte ork eller lust eller tid. Så ni vet det och slipper fundera på varför jag aldrig skriver. Men nu har jag kommunicerat ut det också.)