Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 11 november 2014

Att ha kommit halva vägen

Ja, nu är jag halvvägs i graviditeten. Några milstolpar är avklarade, tex själva grejen att bli gravid och verkligen få det där strecket på stickan. När min man väl gick med på att vi skulle försöka få ett barn till så kändes det som en evighet innan det hände. Även om det gick relativt snabbt.

Och så har jag klarat av den jobbiga perioden med enorm trötthet och illamående. Fy för den! När man var mitt inne i den så kändes det som om den aldrig skulle gå över. Jag trodde nästan att jag aldrig skulle få lust och ork att laga mat och baka igen. Men tack och lov så gick det ju över, efter fem jobbiga veckor. 

Det är också en grej det där med när man "får" berätta det. Släppa bomben, liksom. Enligt nån slags kutym så ska man ju vänta till efter vecka 12, för då har risken för missfall minskat rejält. Men vad gör man när det redan syns vid vecka 9 då? Med tredje barnet så lovar jag att det gör det. 

Vår familj och våra närmaste vänner fick reda på det direkt vi visste. Varför inte dela den fantastiska nyheten med dem man älskar, tänker jag! Men vi väntade till slutet av vecka 10 innan vi blev lite mer öppna med det. Jag hade ändå mått så illa, så ett missfall kändes väldigt långt borta då. (Att man mår illa brukar ju betyda att många hormoner är i rörelse och att barnet därmed rotat fast sig.) Vid slutet av vecka 11 var det absolut ingen hemlighet mer (inklusive för barnen). Och det var skönt, tycker jag. Men jag kan förstå att flera säkert rynkar på ögonbrynen åt det. "Ska man inte vänta till slutet av vecka 12?" Äsch, hade det inte blivit något barn så hade omvärlden ändå förstått att något var fel, och då kan det väl vara lika bra att de vet varför man är ledsen. Det syntes ju ändå på magen...

Sedan kom väntan på ultraljudet. Väntan på det första riktiga beviset på att barnet mådde bra i magen. Och informationen om att det bara var ett barn där. En lättnadens suck, må jag säga!

Nu är det en period av hyfsat behändig mage och härliga drömmar om en bebis. Den bästa perioden, säger många. 
- Du strålar! Har jag fått höra! 
Det enda som jag tycker strålar är mina röda finnar. För det här med vacker hy verkar min kropp inte ha förstått... Snarare sämre hy och risigt hår. Men vad är väl en bal på slottet. Jag mår åtminstone bra, och det är ju huvudsaken. 


Min mesta pepp inför förlossningen får jag på mina yoga-tisdagar. De är fantastiska! Jag längtar verkligen till förlossningen nu. Men det får jag skriva mer om en annan gång. Nu ska jag gå och äta något. Måste ju se till att äta för två. (OBS, det var ett skämt! Är så trött på det skämtet. Är det egentligen någonsin roligt?) Knäckemacka och ett glas citronvatten. Bra crawings, va!?

2 kommentarer:

  1. Det låter så vackert, graviditeten. Dock minns jag inte den som sådan, mina alltså. Jag minns dem mest som jobbiga, som om jag inte bestämde över min egna kropp längre, nä fy jag gillade det inte alls. Men det låter alltid så vackert när andra förklarar en graviditet. Du verkar njuta och må bra och det är vackert.

    Ha ha det där att äta för två;) har det någonsin varit roligt;)
    Fast det är en bra ursäkt man kan använda sig av om man är i behov av något ätbart snabbt;)

    Fin dag till dig
    Kram
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju bra att det lät vackert. Jag tyckte det lät lite jobbigt med illamående och dålig hy... ;) Men jag trivs med att vara gravid och tycker bara det är häftigt att en liten bebis växer inne i mig just nu. Livets mirakel, kan man säga! :)
      Ha det gott, hoppas ommöbleringen går bra! Kram Maja

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)