Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

torsdag 24 december 2015

Jul - tacksamhetens tid

Ibland blir jag bara väldigt medveten om hur bra jag har det och om hur tacksam jag borde känna mig. Det kan räcka med att jag hör om någon som har magsjuka på julafton. Eller läser om någon som flytt hit till Sverige utan sin familj. Eller ser någon som sitter utanför mataffären och tigger pengar, klädd i trasig jacka och tofflor, mitt i december. 

Och för mig så är julen den högtid som går mest i tacksamhetens tecken, tycker jag.

Även fast vi kanske inte alltid är så bra på att visa det. Jag tror det är nyttigt att öva på att visa tacksamhet. Därför tänkte jag nu skriva en lista. Varning för klyschiga meningar. Är du trött på hur härligt allt är? Då kanske du inte behöver fortsätta läsa. Den här listan innehåller bara fina grejer.

Jag är tacksam över:

~ mina barn
Ibland kan de vara urjobbiga och väldigt billiga, men oftast är de så goa och omtänksamma och roliga. En sak är säker: vad vore jag utan dem? De lär mig så mycket, inte minst om mig själv. De gör mitt hjärta stort och vackert.

~ min släkt och mina vänner
Jag är så tacksam över att få ha sån fin släkt och så härliga vänner som stöttar mig och ställer upp när jag behöver något. Den här julaftonen har jag fått äran att umgås med tio härliga släktingar. Ingen press, ingen stress. Var den du är utan fasader eller tvång. Jag känner mig rik på kärlek!

~ att bo i Sverige
Detta fantastiska land. Med tak över huvudet. Och betald föräldraledighet. Inget krig, fantastisk natur och allemansrätt. 

~ att få vara frisk
Detta uppskattas ännu mer efter denna småkrassliga höst och vinter. Att få vara frisk är ett privilegium. 

~ att få dela livet med den jag älskar
Någon som känner mig utan och innan. Som älskar mina bättre sidor och accepterar mina sämre sidor. Trots att jag förändrats sen vi träffades, så finns han alltid vid min sida. Då var jag ung, med slanka ben och fasta bröst. Nu har jag rynkor, putmage och små taxöron till bröst. Dessutom har jag slutat äta kött, som är hans favoritmat. Men han finns kvar och vår kärlek blir bara starkare. Han ger mig fortfarande pirr i magen, efter tolv år.


Vad är du tacksam över? Prova att skriva en lista du med. Det finns så mycket att vara tacksam över! (Jag skulle kunna skriva hur många punkter som helst.)

Jag vill önska dig en riktigt fin fortsättning på julen! Hoppas du får vara ledig och spendera mycket tid med nära och kära. Det är det som julen handlar om, tycker jag! Glöm inte att stanna upp och fånga alla vackra stunder. Just de ögonblicken kommer aldrig igen.


(Och förresten. Kvinnan i bara tofflor fick mina kängor som jag aldrig använder. Hela, fina och varma. Men ger mina fötter, i storlek 41, utseendet av ett par bananer. Hon behövde dem bättre. Och jag känner mig dum som har saker jag inte använder. Ska nog ta en garderobsrensning i helgen.)

fredag 18 december 2015

Slut på nattamning och penicillin

Nu står jag där. På andra sidan. Där jag trodde det var omöjligt att vara. Vi klarade oss över. Det krävdes bara två nätter av min man, sen var nattamningen ett minne blott.

Han tog henne istället för att jag gjorde det. Visst, hon grät. Men inte för att hon var hungrig, utan för att hon var arg. Hennes mysiga vana var försvunnen. Vem skulle inte bli lite sur då?

Sen dess vaknar hon fortfarande ett par gånger per natt. Men inte varje timme. Och hon somnar om när hon blir vaggad i famnen.

Hon svälter inte ihjäl då, kan man fråga sig? Nejdå. Välling när hon lägger sig. Amning när hon vaknar efter nån timme. Välling när jag lägger mig. Och sen ammar jag tidig morgon, så att hon ska somna om. Så det går ingen nöd på henne.

Och jag känner mig lycklig. Äntligen lite bättre sömn. Vilken skillnad det gör på dagarna. På tålamodet. På orken.

Vi har även klarat av en annan pärs. Penicillinkur på Fabian,  4 och ett halvt år. Gråt. Ångest. Tjat. Trug. Mutor. Kräks. Tio dagar. Äntligen är det över och vi är friska. Faktiskt. Fantastiskt.

Så äntligen kan vi göra julgodis. Äntligen kan vi skriva önskelistor till tomten. Äntligen kan vi skriva julkort. Äntligen är julen här.

Och igår startade jag en ny tradition. Vi sjöng in julen i kyrkan. Med en riktig orkester med trummor och grejer. Och en kör. Och vi besökare. Som sjöng för full hals.
- "Det är tråkigt, jag vill gå hem nu", sa Anton efter en timme.
- "Det gör väl inget att ha lite tråkigt", sa jag. "Det kan vara bra att ha lite tråkigt ibland, vet du". Plötsligt lät jag tydligen som Alfons farmor. Men det struntar jag i. För jag var lycklig i kyrkan. Och allt kan inte vara digitalt och upplagt på fat. Barn måste få ha lite tråkigt. Och förutom att Fabian spelade lite orgel, Anton tände eld på sånghäftet och Clara åt upp sitt sånghäfte så gick det riktigt bra. Helt klart en tradition att behålla.

tisdag 8 december 2015

Att sätta på sin egen syrgasmask först

Just nu går vi igenom tunga dagar. Åtminstone känns det så just nu. Båda grabbarna var lite hängiga redan förra fredagen. Det ena utvecklades åt rätt håll och det andra blev halsfluss. Jag blev också sjuk, med någon blandning av halsfluss och förkylning. Kände mig totalt däckad i måndags. Samtidigt som jag skulle ta hand om en riktigt sjuk Fabian, en snorig Anton och en intensiv åttamånaders Clara. Sedan fick Anton ögoninflammation och Fabian totalvägrade att ta penicillin. Clara försämrade sin redan dåliga sömn och en totalsliten mamma var ett faktum.

Så trött att jag är illamående från och till. Men ska ändå orka skicka iväg Anton till skolan, som bara haft en lindrig ögoninflammation och då tydligen kan gå i skolan utan problem. Ska ändå orka ta hand om en väldigt hängig, klängig, ledsen, sjuk och motsträvig Fabian. Och ska ändå orka ta hand om Clara. En tjej som gärna vill stå upp hela tiden. Helst knalla runt med hjälp av någons stöd. Men bara om mamma är nära. Annars blir det gråt och tandagnisslan.

Allt detta, medan jag knappt orkar ge mig själv nåt att äta. Men jag vet att utan mat gör jag ingen nytta. Så jag håller ut en hand så Clara kan klättra och låter Fabian sitta i knät, jag trugar tills han tar sin medicin. Jag håller upp skedarna tills vi alla fått i oss. Och vi blir långsamt bättre.

Långsamt, men bättre blir vi. Idag är första dagen sen i måndags som Fabian är uppe och leker. På nåt underligt vis så började han bara ta medicinen, blandat med Sprite. Det känns så fint i mitt hjärta att se honom på benen igen. Och Anton verkar helt frisk. Min man verkar inte lika hängig och min förkylning har gett med sig. Clara vaknar fortfarande varannan timme på natten och "kräver" att få amma. Men annars är hon frisk.

Och vi har bestämt oss för att ta tag i nattsömnen. Nu när vi mår lite bättre så orkar vi med om hon skriker på natten. För det kommer hon säkert göra. Men är man åtta månader så finns det ju inte en chans att man måste äta varannan timme på natten. Så de så. Men mamman måste sova. Det är som på ett flyplan. Då säger de ju att man alltid ska sätta på sig sin egen syrgasmask först, innan man hjälper barnen. Det är först nu jag riktigt inser betydelsen av det.

(Nån som har några tips om detta med sömnen eller hur man får det lättare att ge penicillin till en fyraåring så tas dessa tacksamt emot. För trots att han dricker så är det alltid med vånda och gråt.)

fredag 4 december 2015

Adventstider med barn

Det är redan adventstider och här hemma har det pyntats och bakats. Jag tycker julförberedelserna fått en annan mening sen jag fick barn. Nu är det inte bara för mig själv som jag gör allt. Utan minst lika mycket för barnen. Och som ni vet, delad glädje...

Men det gäller också att ha tålamod och att släppa prestationen. För tro det eller ej, men en fyraårings små fingrar rullar inte lussekatterna på precis det sätt som du gör. Och en sjuårings tålamod när spritsandet på pepparkakorna misslyckas är kanske inte som ditt. Och du hade kanske inte tänkt ställa fram ALLA tomtar redan nu. Eller att din åttamånaders skulle äta på julkalendern. Men det blir liksom okej ändå. Bara man lägger undan alla prestationskrav. Då blir det oftast bättre än okej.




Jag har till och med bundit en enriskrans. Men städningen får vänta. Den här veckan är jag gräsänka och då gäller det att prioritera för att orka. Mys före tjat. Mat före städ. Julkalendern före vuxen-TV. (Vad tycker du om julkalendern? Vi gillar den verkligen!)

Trevlig vecka, kära du och tack för att du tittar in! ♡


fredag 27 november 2015

Black Friday alltså?

Har sett orden "Black Friday" rätt många gånger i tidningen på sistone och funderat lite vad det står för. Är det en dag då vi ska sörja det hemska som händer i världen just nu? Det hemska i att länder bombar och terroriserar varandra, högt och lågt. Ingen egentligen bättre än den andra. (Som jag brukar säga till mina barn jämt: Man ska inte slåss, även om någon gjort nåt dumt, så behöver man inte ge igen genom att slåss!)

Eller är det en dag då vi ska släcka ljusen för klimatets skull?

Eller den sista mörka fredagen innan vi tänder upp i advent?

Nä. Det är en dag för att vi ska konsumera mer. Köpa mer. Spendera.

Skämtar de eller? Vad är det för värdelöst påhitt? Amerikanskt, jag vet. Men är vi inte bättre än så? Än att vi måste ta oss an all skit som det landet gör? Ursäkta språket, men det gör mig faktiskt lite förbannad. Behöver vi verkligen konsumera mer? Är det verkligen det smartaste för vår jord?

Nä, tacka vet jag Lapland Eco Store. De vill inte bidra till ökad konsumtionshets, så därför skänker de 10 % av dagens intäkter till Rädda barnen (eftersom julen är barnens högtid), istället för att sänka priserna. Vilka förebilder! 

måndag 23 november 2015

Vinterlandskap och nattning

Måste bara jubla lite och klappa mig själv på axeln. Tre stängda dörrar.


Alltså,  fattar ni? Tre nattade barn! Av mig. Halleluja!  

Annars då? Jag njuter mest av vinterlandskapet där ute. Är ju fantastiskt vackert. Och det är en ynnest att få vara hemma så man kan få lite sol och dagsljus på sig. Inte så lätt när man jobbar. 

Men jag njuter. Trots penicillinkur för halsfluss och en ovälkommen kräka igår. Vad vore väl livet om man alltid var frisk? Skulle man då uppskatta det fantastiska i det lilla?


torsdag 19 november 2015

Jaha kom vintern i år igen?

Där står jag som en fåne igen. Ute är det vitt och snön fortsätter falla långsamt mot marken. Medan barnen är i extas och redan planerar för pulkaåkning och snöbollskrig så kan jag bara tänka på hur dum jag är. Jo, vintern brukar faktiskt komma vid den här tidpunkten. VARJE ÅR. 

Men ser jag ut att ha tagit fram vinterkläderna? Nä. Inte på nåt sätt.

Och snart går skolbussen. Springer ut i garaget. I foppatofflor. Vadå, det är ju bråttom. Med blöta strumpor klafsar jag runt och letar varma täckbyxor, vinterjackor och kängor.

Funderar på att prisa gud när jag hittar exakt allt jag letar efter, där det borde ligga. Men skippar prisandet. Är inte särskilt troende. Trippar istället in till barnen och tackar tyst svägerskan som gett oss kusinens kläder. Ärva is the shit.

fredag 13 november 2015

Agera inte i affekt

Det har varit en vecka fylld av ganska mycket sjukdom och dålig sömn. Hade jag skrivit detta i morse så hade ni fått läsa om hur JOBBIGT allt är. Om hur drygt det är att bli väckt varannan timme, antingen av hungrig dotter, febrig son eller sällskapssjuk son.

Men nej, tänkte jag. Jag ska inte skriva när jag är som tröttast. Det brukar ju ordna upp sig tillslut. Det löser sig, sa kärringa som sket i vasken. (Haha, den är så dålig.)

För det har jag lärt mig på nån ledarskapsutbildning. Att man ska inte handla i affekt. Inte agera när man är som mest irriterad. För då blir det oftast inget bra. Så jag tog en stor kopp kaffe och satte mig i soffan. La en kall handduk på min stora killes varma panna. Log åt mellans utklädnad (som för dagen var Emil i Lönneberga). Snosade i min dotters nacke. Och tänkte att sova får man göra i ett annat liv. Ett liv då dessa små underverk inte kryper upp mot mig i soffan samtidigt. Ett liv då barnen är stora och den här bloggens bekännelser spelat ut sin roll. En morgon då jag tycker att sex timmars sammanhållande sömn är lite. (Kommer det nånsin hända?)

Men nu är jag inte där än. Jag är här. Mitt i sömnbristens och dagisförkylningarnas tid. Mitt i bebis-snos och bebis-snor. Haha.

Och jag dricker mitt kaffe.

Och ett antal fler koppar.

Och njuter av att få sitta inne när det regnar på tvärsen. Åtminstone sitta inne för en stund. Tills hunden, som vi vaktar den här veckan, behöver gå ut. Fyraåringen behöver också rastas. Han tar kopplet och vägrar ta på stövlar. Klarar den första vattenpölen, men sen går det liksom inte att stå emot den starka dragningskraften som finns i vattnet. Magneten är liksom för stark för en fyraåring.
- Men Faaabian, säger jag lite trött.
- Men mamma, det gör väl inget, svarar han myndigt. Det torkar ju. Det blev nog bara en liiiiten fläck på byxan.

Javisst, det torkar. Jag andas lite lugnt. Inte agera i affekt.

fredag 6 november 2015

Lätt att blicka framåt

När man är inne i en lite jobbigare period (som tex nu när Clara är förkyld och inte sover särskilt bra) så är det så skönt att veta att det går över. Det kommer förändras, för inget är konstant. Det kan vara en viktig livlina. Men nåt som livet som småbarnsförälder verkligen gett mig är också att leva i nuet. För inget kommer tillbaka. 

Det är så lätt att vi går och längtar framåt. Till det där som ska hända snart. Till semestern. Till helgen. Eller nåt som är vanligt nu i november: om en månad är det äntligen dags för första advent. Då ska vi mysa ordentligt! Som om vi lever på vänt. Tills det där superperfekta ska hända.

Och om det inte blir så bra som vi tänkt så blir vi oftast väldigt besvikna. Konstigt vore ju annars när vi gått och sett fram emot det i flera veckor.

Nä. Mitt tips är istället att njuta av dagen. Av det som finns mitt framför mina ögon i just denna stund. Annars går det ju oss förbi. All skönhet. Flera veckor som vi bara lever genom att se framåt. Se till att trivas med din vardag så det inte bara är semestern som hägrar.

Nu vill jag inte säga att det är fel med drömmar. Självklart ska man ha drömmar! Det är ju fantastiskt att kunna drömma sig bort och blicka mot något längre bort, som man längtar efter. Jag drömmer tex om att få påbörja min yogalärarutbildning i januari. Och jag kan längta tills Clara börja sova bättre på nätterna. Men mest så är jag här och nu. Annars skulle jag ju missa min dotters nöjda min när hon drar sig upp till stående. Eller lövens prasslande när jag gömmer mina skor i strängen av gult, orange och brunt längs vägkanten. Eller morgonens dimma som inspirerar till sagor om älvor.

Dröm! Men glöm för allt i världen inte att rikta blicken neråt till nuet också. För just det här ögonblicket kommer aldrig igen.

måndag 2 november 2015

Höstlovet som kom och gick

Det är höstlov. Jag börjar på ett inlägg som ifrågasätter hur många som egentligen åker iväg och gör nåt kul på lovet. För på min skol-son verkar ALLA andra nämligen åka iväg nånstans. Förutom vi. Men inte kan väl alla föräldrar kunna vara lediga alla dessa femton veckor eller så, som skolbarnen är lediga? Min man är då inte ledig. Och jag drar inte iväg nånstans med tre barn själv. Sådeså. Kanske en av få nackdelar med att ha tre barn. Vad vet jag. I så fall klarar jag av den nackdelen. Fördelarna väger liksom över.

Men så kommer en till nackdel. Eller ja. Hur dåligt det nu är vet jag inte. Det kommer nåt i vägen. Som att byta blöja, spela en fotbollsmatch eller läsa en saga. Men tid för att blogga finns inte. Och lovet är över. Och jag ändrar lite i texten till det tänkta inlägget och skriver att det har varit lov precis. Men så kommer nåt annat i vägen igen. Och nu är vi liksom snart mitt i veckan igen.

Och jag tänker att jag kan skriva om hur bra Clara somnar på kvällen. Och att jag ska ta mig ett bad.

Men ja. Ni gissar rätt. Hon vaknar och vägrar somna om. Inget funkar, inte ens att amma. Så jag passar på att se färdigt "Så mycket bättre" i TV4-play-appen, samtidigt som hon ålar sig och inte vill sova. Och doftljusen i badrummet brinner ut. En timme egentid på kvällen är lika borta som lusten att bada. Och jag tänker att jag fick i alla fall till det där inlägget. Alltid nåt.

söndag 25 oktober 2015

Första gången

För små barn så finns det ju så mycket som görs och upptäcks för första gången. Tänk dig själv att vara med om nya saker varje dag. Nya färger, nya ljud, nya smaker. Då skulle man nog stanna upp och ta in ännu mer. Känna upplevelsen ända in i sinnet.

Den här veckan har Clara varit med om följande nya grejer:

- Tandborstning. Inte för att hon fått någon tand ännu, utan mer för att hålla henne sysselsatt när vi borstar. Och som hon älskar det. Det kliar säkert bra där i munnen där de små söta tandbissarna ska komma snart.

- Somna på kvällen utan att bli ammad, utan istället har hon druckit välling. Och hon har även somnat om på natten med hjälp av välling. För nån som ammat alldeles för ofta på kväll och natt så är detta fantastiskt skönt! (Förutom petitessen att mina bröst inte riktigt vant sig vid att amma lite mer sällan än. Ni som varit där vet.)

- Att sitta själv utomhus på marken och få känna på stenar, pinnar och sand. Vilken upplevelse! Den underhållningen hade räckt hela dagen. Minst!

- Att kunna bajsa på egen hand. Åtminstone första gången på ett tag. Förlåt för mitt rättframma språk. Men att börja äta vanlig mat tar ett tag för magen att lära sig. Tydligen. 

- Den här veckan har hon glatt mumsat i sig små smörgåsbitar med smör och messmör på. (Delvis pga föregående punkt. Det hjälper magen. Men också för att det är gott.)

- Första veckan som hon sträckt ut armarna mot mig eller min man när hon vill komma upp eller bara kramas. Hade nästan glömt hur underbart det är.

Det var nog de nya grejerna den här veckan som jag deltagit i. (Men det har säkert hänt fler nya saker för henne.) Det är så häftigt att få vara en del i någon annans utveckling. Allt hon lär sig kan jag på något sätt vara med och påverka. Roligt, men samtidigt lite skrämmande.




Trevlig vecka! Och försök upptäcka den med ditt nyfikna barnasinne! 

Själv försöker jag tänka ut en rolig höstlovsaktivitet. Och försöker förtränga tankarna på att behöva gå upp vid fem imorgon. Vems påhitt är egentligen vintertid? Som om barnen sover längre...

tisdag 20 oktober 2015

Hemma-spa

Inspirerad av spa-besöket förra helgen så bestämde jag mig för att ta ett bad här hemma ikväll. Barnen sov och mannen var på möte på dagis. Perfekt tillfälle att rå om sig själv.

Så jag körde hela kittet, med bubbelbad,  peeling, fotskrubb, ler-schampo, hårinpackning, lugn musik och tända ljus.

Var hur lyxigt, enkelt och skönt som helst. Och avslappnande.

Tills Clara vaknade med ett gallskrik. Precis intvålad och med balsam i håret. Försökte, lätt stressad, tvätta av mig det,  snabbt som bara den. Rusade upp ur badet. In till Clara med tutten i vädret.

Avslappnande värre med hemma-spa.


måndag 19 oktober 2015

Har inget hänt, kan man fråga sig?

Slutet av oktober snart, alltså. Tiden flyger iväg. Samtidigt som den egentligen inte alls går särskilt snabbt. Det händer inte så mycket nytt. Vi skrotar runt här hemma. Det är lite samma sak varje dag. Äta, sova, leka, busa, tjata, yoga, mata och plocka. Men inget negativt med det. Jag älskar att vara hemma. Att inte behöva stressa iväg till något, inte behöva hinna med alla måsten och borden. Utan vi lever i nuet och njuter av höstens skiftningar. 

Jag levererar ju inte särskilt mycket blogginlägg, dock. Tänkte försöka sammanfatta väldans kort vad som hänt sen sist, ifall nån mot förmodan bryr sig om det. (Det är lite som om det som inte nämns i sociala medier inte har hänt. Och den inställningen är jag sjukt trött på. Så jag lovar att inte berätta om alla måltider och alla känslor.)

Jag och mannen firade femårig bröllopsdag med härlig tillsammanstid, med simning, relax och tapas. Att få vara HELT barnledig var fan som en dröm. (Ursäkta svordomen, men gick inte att skriva på annat sätt.) Att prata till punkt utan att bli avbruten. Att få ha på sig icke-amningsvänliga-kläder, tjoho! Att få simma en hel halvtimme, utan att känna sig stressad. Att få mysa i relaxen med min äkta man. Känslor som kanske bara en småbarnsförälder förstår.

Clara har haft sin första ordentliga förkylning. Som nästan gjorde att vår romantiska eftermiddag och kväll stöp. Men som tur var bara nästan. Och frisk blev hon ju igen, så ingen större skada skedd. 

Anton har börjat på innebandy till sin stora lycka. Fabians blick när han insåg att han inte skulle få vara med på den första träningen. Den sorgen var äkta. Han satte sig utanför bilen och grät och vägrade åka med. Tills jag startade bilen och hotade med att åka utan honom. Förlåt. Men vi hade faktiskt inte all tid i världen.

Clara har lärt sig sitta, kryp-åla och att äta all möjliga sorters mat. Herregud, så stor. 

Jag har gjort yoga med barnen flera gånger. Jag är så nöjd över att de vill, försöker och tycker det är roligt. Kommer nog snart ett inlägg om mina yogaplaner. För de finns där och bearbetas varje dag. 

Ja, och så har vi njutit av hösten. Och gjort en hel del mer grejer. Men ingen nämnd, ingen glömd. Typ. Nu ska jag försöka hinna med att göra lite yoga innan lillstrumpan vaknar och ska envisas med att fortsätta jobba på mina taxöron (brösten alltså). 

Nähä. För sent. Fan.

onsdag 7 oktober 2015

Sex månader

För sex månader sen föddes vår älskade dotter. Så perfekt på alla sätt och vis. Tack för att du valde oss! Vi njuter av varje månad, varje vecka, varje dag och varje stund!

lördag 3 oktober 2015

Inte utan min dotter

Nästa vecka har det gått ett halvår sen Clara föddes. Idag var första gången som jag åkte ifrån henne och min man fick öva sig på att vara trebarspappa på riktigt.

Jädrar så gött det var!

Vi samlades några härliga tjejer för att överraska en nybliven 30-åring. Blev prat, skratt och god mat. Sen blev jag tvungen att åka hem. Amning stod på schemat. Ibland hade det varit gött att vara man...

Men jag är såklart väldigt nöjd och glad för det jag fick och fylld med ny positiv energi. Eftersom det gick så bra så kanske det inte behöver dröja 6 månader till nästa gång jag åker iväg utan barn. (Redan nästa helg faktiskt. Men då tillsammans med min man. Mer om det senare.)

Nu blir det soffmys med min käre make och det är inga fel det heller! Trevlig lördagkväll till dig!

fredag 2 oktober 2015

Trebarnsmamman sätts på prov

Hittills har ju livet som trebarnsmamma gått relativt smärtfritt. Förlossningen gick bra och bebisen hade ett friskt hjärta och en perfekt liten kropp med tio fingrar och tio tår. Killarna tog emot lillasyster på bästa tänkbara sätt med en massa kärlek. Clara har varit nöjd och glad mest hela tiden.

Visst, nätterna är ju ett kapitel för sig. Där finns fortfarande lite mer att önska... Och visst, ibland kan jag känna att jag inte räcker till. Som när jag försöker avstyra bråk mellan brorsorna och upptäcker att Clara passat på att smyga in (i gåstolen) i badrummet och jag hittar henne där sugandes på toalettstolen. Eller som när jag sitter och ammar och den ena killen kommer inrusande och gråter med blod på knät och den andra killen ropar att han är färdig på toa. Har lärt mig simultankapacitet i dess mest avancerade form. Plåstra om den ena, torka den andra och amma den tredje samtidigt.

Men det var först häromnatten som jag verkligen fick känna av hur det kan vara. Att inte räcka till. Att inte kunna ge storebrorsan det man vill pga lillasyster.

Jag och min man hade precis somnat när Fabian skrek som en stucken gris. Jag trodde han ramlat ur sängen och min man sprang upp. Men när skriket övergick i ordentlig gråt och sedan hulkningar så forstod jag att min man behövde assistans. Det var ingen trevlig syn, det kan jag säga. Fy i satan. Och det tog inte slut där, tyvärr. Mer skulle upp. Fabian skakade som ett asplöv.

Min man sa bestämt åt mig att gå in till Clara igen, som börjat gråta av oväsendet. 
- Ni ska inte bli smittade! Stanna kvar där inne.

Så väldigt motvilligt fick jag lov att stanna i sovrummet, medan min man var hjälte och tog hand om sonen, duschade och la honom, torkade och spritade golv och diverse möbler. Efter ungefär en timme var han klar. (Jag fick fortfarande inte komma ut. Bäst att minimera smittan.)

Det gjorde verkligen ont i hela mig när jag hörde hans gråt och inte fick gå och trösta. Hela mitt hjärta ville gå dit men min hjärna förstod att jag var tvungen att låta bli.

Men det var inte det jobbigaste. Det var igår kväll. När Fabian, som hade hög feber fram och tillbaka hela dagen efter ovanstående incident, men ingen mer magsjuka, grät och ville sova med mig på natten. Och jag försökte förklara för honom att jag måste sova med lillasyster. Hon behöver ammas på natten. Och ifall det skulle bli något återfall så ville vi inte riskera att smitta oss två. Och Fabian förstod. Men han fortsatte likväl att gråta, krama om mig hårt och be att han skulle få sova bredvid mig. Fy för att behöva avvisa sina barn. Särskilt pga att hans systers behov behövde gå före. Så mina tårar rann också. Vilken tur att man inte är ensamstående. Och vilken tur att det går över.

För idag är han gamla vanliga, glada Fabian igen. Och dagens första kommentar från honom var:
- Nu får jag golfa med morfar idag!

Ja dessa barn. Vad skulle man inte göra för dem? Allt är definitivt inte guld och gröna skogar (nån mer än jag som inte kan tänka den frasen på annan dialekt än skånska?). Men efter lite sjukdom så uppskattar man de små sakerna ännu mer. Som att få vara frisk. Eller att få lära sig simultankapacitetens högre nivåer. Ska tusan skriva det i mitt CV.

Fick denna vackra bukett av min man
när jag fyllde år för några veckor sen.
Tyckte den kunde få pigga upp detta
smått äckliga inlägg.

måndag 28 september 2015

Att vandra men ändå stå stilla

En promenad i skogen. Solen skiner från  klarblå himmel men luften är kylig och lite höstig. Sådär härligt krispig och syrerik. Den perfekta årstiden för en stund i skogen.

En promenad för att Clara skulle sova. Och för att titta efter svamp. Men också en promenad för tystnad, tankar och meditation. Jag låter tankarna komma och gå. Rensar skallen fast jag inte tänker på nåt egentligen. Brukar ni också kunna känna så? Inga vettiga eller långa tankar. Men ändå är det så rensat och klart där uppe. Efter en stund mindfulness i skogen. Där jag njuter av nuet. Och uppskattar det lilla.


Ja. Det lilla på min mage. Min prinsessa. Min skatt. Som jag njuter av varje stund och varje timme.

Men också det lilla ögonblicket. Korpens skorrande läte. Doften av mossa. Solens bländande ljus. Synen av några trattkantareller. 


Att stanna upp och njuta av allt det vackra. Livet. Stillheten. Stunden. Och en promenad som resulterade i dagens lunch (kantarellsoppa).

Helgen bestod även av date med min mamma på mässan "Smaka på Värmland" (som var lika god som den låter) och ett besök hos svärföräldrarna. Den här bilden (tagen hos svärföräldrarna) får symbolisera helgen och livet just nu. Vackert.


Glöm inte att njuta av stunden. Ingen ger dig just det ögonblicket tillbaka. 

tisdag 22 september 2015

Jaha är skolan inte öppen idag?

Nä det blir inte alltid som planerat. Idag hade jag tänkt åka till jobbet och hälsa på. De har flyttat in i nya fräscha lokaler och jag såg fram emot att få höra senaste skvallret från mina arbetskamrater. Men efter ett samtal från förskolan så kunde jag konstatera att planerna fick ställas in. Fabian behövde vara hemma både idag och imorgon pga många sjuka bland personalen (och inga vikarier).

Så istället för kaffe och vuxensällskap tillbrigar jag dagen med dessa pajsare.


Vilket i och för sig inte är helt fel, det heller. 

Det är bara det att även igår blev det oväntat många barn hemma. Måndag morgon. Klockan ringer för tidigt som vanligt. Men jag pallrar mig upp. Ger barnen frukost. Precis när Anton ska gå till bussen kommer jag på det. STUDIEDAG. Nä men vad faan. Ingen skola. Bara att ändra planerna. Ingen öppen förskola med Fabian. Som tur var fick vi finbesök av bästa L och tillsammans gick vi till skogen och hittade både bär och svamp.

Så nej. Jag klagar inte. 

Det är bara det att morgondagens Mamma-bebisyoga känns lite surare att missa. Jag får göra yogasaga hemma med Fabian istället. 

Hur har du det i regnrusket? Några ändrade planer eller missade studiedagar? 

fredag 11 september 2015

Får man ta emot godis från främmande gubbar?

Alltså, visst är det väl så att man ska lära sina barn att INTE ta emot godis från främmande människor, och inte heller följa med någon som lockar med godis? Hm. Idag lärde jag min son att göra helt tvärtemot det.

Det var så här. Vi var på affären. En äldre man kom fram och tittade på Clara. Och sa att det var så mysigt med barn. Själv hade han sex barnbarn. Vi småpratade lite, som man gör när man ses i affären och någon vill beundra ens barn.

Fabian var i full färd med att välja lösgodis och den äldre mannen började också ta lite godis.

När vi gick till kassan så träffade vi mannens vän. Fördomsfullt säger jag att han var en gammal man, som gärna spenderar dagarna på parkbänken med en öl och likasinnade. Pratade högt och lite för mycket.

Fabian var lite gnällig och ville ha allt i affären. Och såklart en glass, när vi gick förbi glassfrysen. Den äldre mannens vän tyckte att jag skulle ge honom en glass, så att han skulle sluta gnälla. Han menade att det alltid funkade på hans tre barn. 

- Nej, sa jag. Det blir ingen glass så länge han gnäller.
 
Vi, eller rättare sagt han, pratade lite mer kring  barnuppfostran och om hans bortskämda barn, som han själv sa.

När vi skulle gå därifrån så höll den första mannen (som hade sex barnbarn) fram sin godispåse till Fabian. 

- Här, den är till dig, sa han.
- Naeej... försökte jag.

Fabian såg ut som ett frågetecken. Skulle han få påsen?

Men mannen insisterade. Och där stod vi, med en godispåse i handen. Medan de två männen, som antagligen var påväg till stan, sina polare och "deras" parkbänk, puttrade iväg i en gammal bil.

Jaha ja. Han hade ju använt en skopa som man ska använda till att plocka lösgodis. Men det kändes ändå lite konstigt. Ska vi verkligen äta det här? Från nån vi inte känner. Känns inte helt rätt. Men känns inte helt rätt att slänga det heller. Vad tycker du?

torsdag 10 september 2015

Bebisar och TV-tittande

När Anton var liten bebis så lät vi honom aldrig se på TV. Det fanns liksom ingen anledning. Och TV-tittande är väl inte så bra för små barn. Eller?

Men behöver jag säga att barn 1 och 3 får lite olika förutsättningar? Det är bara så det är. Säg inget, förrän du varit där själv.



Men är man förkyld och inget duger förutom det här. Ja, då får det bli sömnmedlet för den här gången. Sittandes, halvt gungandes och med lite luddig underhållning som ändå går att somna till. Perfekta grejer, om du frågar en förkyld mamma på sömn-minus.

lördag 5 september 2015

Välkommen till familjen - vi tar för givet att du levererar barnbarn!

Att känna press från omgivningen att man ska skaffa barn när man uppnår en viss ålder måste vara otroligt jobbigt! Det kan ju vara så att man inte vill ha några barn. Eller att man försökt men att det inte blivit något barn. Vilket det än är så är det faktiskt en högst privat grej och inget som  folk i allmänhet behöver (eller ska) bry sig om.

Men hur är det då om man är en offentlig person? För då verkar plötsligt alla och envar anse sig ha rätt att tycka och tänka en massa.

Som ni kanske vet så gick hovet i fredags ut med att Kronprinsessan och hennes Daniel väntar sitt andra barn. Och genast är spekulationerna igång kring fler kungligheter och dess fertilitet. Nu är det Prinsens tur. Eller rättare sagt Sofias. Såhär stod det i tidningen idag. Läs och häpna:


Frågan är alltså: När ska Sofia bli gravid? För det är ju fortfarande oklart NÄR hon egentligen tänker bli gravid. Jag menar, de har ju gift sig nu, så snart borde det ju bli så. För SÅ SNART de får barn så blir det som ett litet fotbollslag på slottet,  säger den här TREVLIGA Roger. (Chefredaktör för nån HÄRLIG kunglig blaska.) Som för övrigt inte är förvånad över beskedet från Kronprinsessan: 
- Hela landet har väntat andäktigt på det här i flera år.

Stackars flickor. Snacka om press. Men det är lugnt, för press brukar ju bara göra det ENKLARE att bli gravid. Fast lite press utifrån får man kanske räkna med om man ska vara prinsessa?

fredag 4 september 2015

Barnyogadagen - för framtiden!

Idag, 4:e september, är det Barnyogadagen! Vad är då det, kan man fråga sig? En till "speciell" dag för att vi ska konsumera mer, kanske du tänker? Nej. Här har faktiskt nån tänkt till.
 
Barnyogadagen är en ideell satsning för att ge alla barn möjligheten att få prova på yoga. Såhär står det på barnyogadagen.se:
 
I yoga får barnen utrymme att leka, vara kreativa, lära känna sig själva, varandra och livet i nya former. Syftet med barnyogan är att öka barnets välbefinnande.
 
Barn utsätts för stress i olika former, yoga möjliggör för barn att hitta till ett lugn. Barnyoga skiljer sig från många andra aktiviteter eftersom den inte innehåller inslag av prestation utan skapar ett utrymme för barnen att vara.  
 
Eftersom jag själv tycker att yoga är en fantastisk form av träning och ett sätt att bli lugn och stressa ner så vill jag ju att så många som möjligt ska prova det. Tänk om fler kunde hitta sätt att må bättre och hitta trygghet i sig själva på. Då kanske det inte skulle bli så mycket bråk och krig i världen.
 
I år under barnyogadagen så kommer jag bara göra yoga med mina egna barn. Men nästa år hoppas jag kunna inspirera även andra barn genom att vara i barnens skola och på dagis för att göra yoga med dem där. Mitt mål är att börja en yogalärarutbildning i januari 2016 och även lära mig mer om barnyoga nu under föräldraledigheten. Det är ju ett perfekt tillfälle att lära sig något nytt.
 
Så hur gör man barnyoga? Jag kollade in ett klipp i morse för att få lite inspiration. Det var även ett inslag kring detta på Nyhetsmorgon tidigare i veckan. 
 
Visst. Idag finns det många andra barn i världen som behöver hjälp. Jag tänker delta i en insamling av kläder mm som ska skickas till Stockholm, för att sedan fraktas till Lesbos, dit många flyktingar kommit. Jag har även skickat pengar till Radiohjälpen. Så det är inte så att jag ignorerar globala problem.
 
Men jag tycker också att vi behöver ta hand om våra barn här och nu, som ju är vår framtid. Tänk om du kan påverka några stycken barn, bara några, att bli trygga människor. Som vågar säga nej till orättvisor och bråk. Som vågar stå emot förtryck och grupptryck. Som vet att vi alla är lika mycket värda. Då kanske vi kan göra världen till en lite bättre och tryggare plats, i framtiden.

 
Fabian vet hur man kan sitta
i lätt meditationsställning.
Clara ligger bredvid mig när jag yogar.
Ett försök att få oss på kort när vi yogar.
Katten Sven är också med.

torsdag 3 september 2015

Fortsättningen på ovettigheterna

Precis efter att jag publicerat mitt förra inlägg där jag skrev om hur ofantligt trött jag var så kom min man hem. Jag stod vid spisen och skulle just börja med middagen. Kanske känner man varandra ganska bra när man bott ihop i elva år (som vi konstaterade häromdagen när äldste sonen frågade) eller så var det bara sjukt uppenbart. Den tjejen behövde vila!

Han erbjöd sig direkt att ta med barnen till sin träning och att köpa mat till dem på vägen. Jag orkade bara få fram ett tyst "tack". Sen gick jag och la mig.

Efter en timmes avslappning vaknade Clara. Då kände jag inte längre för att laga mat (eller det gjorde jag inte förut heller ju!) utan tog bilen till närmaste snabbmatskedja. Efter att ha tryckt en smaklös bönburgare (hur svårt ska det vara att göra en god vegetarisk burgare?!?) och lite av barnens tänkta lördagsgodis så kändes det lite bättre.

Bestämde mig för att slappa framför TVn fick bli en lagom aktivitet. Hälften av kanalerna visar nyheter kring flyktingkatastrofen och jag känner att mitt gnäll blir så sjukt yttepyttigt i jämförelse. Jag har ju tak över huvudet och slipper fly från krig, för tusan.

En bra grej som kommit ut av allt detta hemska är väl ändå att INGEN fortsättningsvis kommer vilja kalla sig Sverigedemokrat. Ingen.

Jag tänker bidra med det jag kan. Hoppas du gör det också. Nu ska jag lägga mig i min säng och hoppas få sova några timmar. Men jag har åtminstone en säng. Och tre friska barn. Godnatt.

- Har du gjort nåt vettigt idag?

Nej, för tillfället är det väldigt dåligt med vettiga grejer, svarar jag, när personalen på Fabians dagis undrar.

Om man inte räknar att jag gjort yoga och vilat, vill säga. Och det kommer vi fram till är väldigt vettigt.

Ja. Och så har jag ju gått upp och gett barnen frukost, tagit hand om disken, bytt blöja på Clara, ammat, skjutsat Fabian till dagis, tvättat, plockat leksaker, vattnat blommorna utomhus, försökt få Clara att somna, ammat, lagat lunch, planerat för middag, handlat mat, hämtat Fabian, gjort mellis, plockat leksaker, bytt blöja, gjort middag, tagit hand om disken, hängt tvätten.

Men förutom det så. Nej, inget direkt vettigt.

Har nämligen fullkomligt slut på energi och ork för tillfället. Vill egentligen bara sova hela dagen. Men jag biter ihop och lagar middag. För det är ju så man gör. Jag vill egentligen bara skrika att jag inte orkar med en natt till med en tjej som vaknar varannan timme. Eller det är snarare morgonen som jag inte orkar. Att höra klockan ringa när det precis känns som om jag kommit i djupsömn. Men klockan ringer, Clara sover och jag måste pallra mig upp. Frukost till skolkillen.

Så jag skriker inte att jag inte orkar. Jag biter ihop. Och är glad, både för min egen och andras skull, att jag har yogan. Där får jag utlopp för irritation och där byggs mitt tålamod upp. Men idag känns det inte som om det räcker. Idag skulle jag nog behöva lite knark för att orka. Eller möjligtvis sova minst fyra timmar i rad. Vilket som helst av det funkar.

Nä, nu måste jag laga middag. Blä. (Ingen som uppfunnit tålamod på burk än? Inte det? Nähä.)

PS. Jag vet att det för tillfället är katastroftillstånd för massor av flyktingar. Det är jag fullt medveten om. Och jag tycker vi bör göra allt vi kan för att hjälpa till. Så missförstå mig inte att jag gnäller över småsaker. Det här är bara min jobbiga vardag och jag vill med denna text inte förminska flyktingarnas problem. Men det kan ju vara skönt för dig som läsare att få lite variation på eländet också. DS.

måndag 31 augusti 2015

Nej, inte ska väl jag klä min dotter i tjejkläder!

Så lät det för nåt år sen. För inte spelar det någon roll om det är en pojke eller flicka. De kan väl fortfarande ha liknande kläder? (Om det hade varit så att utbudet vore lite bättre. Jag har ju även förut skrivit om den tråkiga uppdelningen i klädbutiker, med pluttinutt-rosa-volanger till tjejerna och häftiga-bilar-och-superhjältar-tryck till pojkarna.)

Jo men så var det det här med att få en dotter. Efter sex och ett halvt år med bara pojkar. Förlåt mig, men då är det faktiskt lite befriande att få klä på barnet rosa, rött och lila. Faktiskt. Jag är hemskt ledsen om jag sviker det här tjafset om att barn ska vara lika. Men jag HAR faktiskt haft på Clara blåa kläder. Minst en gång. Och jag packade faktiskt upp  några lådor med killarnas gamla bebiskläder förra veckan. Så något mer blått kanske det blir.

Ska då i och för sig tilläggas att jag inte köpt mer än en klänning till henne. Resten av dessa tjejiga kläder har vi fått.
(- Åh, har ni fått en tjej! Då har jag MASSOR av kläder som ni kan få!)
Och jag klagar såklart inte. Att slippa köpa nytt är ju lyxigt. Och att få klä sin dotter i fina klänningar är också lyxigt.

När vi så småningom behöver börja köpa kläder till Clara så blir det nog fler klänningar. (För det är bara väldigt fint, tycker jag.) Men inte nödvändigtvis rosa med rosetter på. Kanske rosa med prickar... :-)

söndag 30 augusti 2015

Om att bli storebror

Det här med att få ett småsyskon är ju olika känsligt beroende på fas i livet och olika individer. För vissa blir det väldigt jobbigt att inte vara universums medelpunkt längre. Framförallt kanske att få känslan av att förlora sin mamma. Åtminstone för en stund.

Man kan ju tänka sig själv hur det skulle kännas om ens livs kärlek plötsligt en dag träffade en annan. Om det fanns en ny person som blev dens nummer ett. Klart jobbig känsla. Så jag tror inte man ska ta detta med syskonkris alltför lättvindigt. Barnets känsla är alltid äkta och på riktigt för barnet. Och då betyder det att även vi vuxna måste ta det på allvar. Men det finns ju olika grader av det hela.

Jag har hört om barn som varit elaka mot sina småsyskon. Och barn som varit elaka mot sina föräldrar. Antagligen för att få uppmärksamhet. För att kunna få den där kramen som man saknar så. 

Även fast vi föräldrar tycker att vi kramas för fullt.
Såklart jobbigt för föräldern också. Men något som måste hanteras. Liksom många andra kriser i småbarnsåren.

Våra barn då? Såhär några månader efter att de fått ett litet småsyskon kan jag bara konstatera att de fullkomligt avgudar sin syster. Inte minsta tillstymmelse till avundsjuka eller irritation. De vill krama, pussa, mata, hålla och visa upp henne. För alla.

Kanske beror det på att de redan har varandra. Eller att hon är tjej och de killar. Eller att det är några år emellan. Kanske är det en blandning. Hursomhelst så är det oerhört härligt att se deras kärlek till henne. Det är ju mycket lättare för oss att också kunna visa vår kärlek till henne då. För hon är älskvärd. Och grabbarna är fantastiska storebröder.

Jag har en syster som är 1,5 år äldre än mig och en lillebror som är 2 år yngre. Jag kan inte minnas om jag tyckt det var jobbigt att bli storasyster. (Men det kanske mina föräldrar bättre kan svara på.) Men så tidiga minnen kanske inte hänger kvar? Så har du dåliga erfarenheter av detta så är det nog inget som barnet mår dåligt av längre fram, det kan vi väl konstatera? 

Vad har du för syskonerfarenhet?



måndag 24 augusti 2015

Att leva yogiskt bland skolstarter och tappade tänder

Och så snurrar höstterminen igång. Plötsligt måste jag ställa klockan och få iväg äldsta sonen till skolan. Göra frukost och hålla lite koll på tiden så att han hinner med skolbussen. Men vi andra kan ta det lite lugnare. För det är ju inget stress till dagis och jobb. Att vara föräldraledig är tusan en ynnest. Jag försöker starta varje dag med lite yoga. Kanske bara en kvart. Men den är viktig. Och jag har märkt hur bra jag mår av yogan. Den har blivit min räddning i vardagen. Med tre barn, som alla har olika behov och utvecklingsstadier. Ett stort hus, som ska städas. Leksaker som ska plockas, igen och igen. Kläder som ligger överallt och som behöver tvättas. Disk som behöver plockas i och ur diskmaskinen. Mat som behöver planeras, handlas och lagas.

Ja ni vet. Allt det där.

Men inget så kallat ekorrhjul här. Inte än. Ett år till av njutbar föräldraledighet först.

Men det finns ju ändå att göra, så att säga. Munnar att mätta och munnar att tysta. Famnar att trösta och famnar att krama. Och sömn som borde finnas, men som tyvärr lyser med sin frånvaro. När hon ska börja sova bra är lite av en gåta.

Men då är yogan mitt heliga rum. Min kraftsamlare och min egna tid för återhämtning och energiladdning. Lite yoga varje dag. Och gärna en hel timme några gånger i veckan. På onsdag ska jag och Clara gå på mamma-bebis-yoga. Vi har redan yogat lite tillsammans, men det ska bli spännande att få lite fler tips kring vad vi kan göra.

Och i januari hoppas jag kunna gå på en yogalärarutbildning. Den pågår under ett antal helger hela nästa år. Inte för att jag kanske ska undervisa i yoga. Men för min egen personliga utveckling och för att fortsätta må bra. För nu mår jag toppen och känner mig lugn och jordad.

Och för övrigt så har Anton ääääntligen tappat sin första tand.

måndag 17 augusti 2015

Glöm inte den inre muskulaturen

Något som verkar vara ett nytt påfund bland nyblivna mammor är att magmusklerna inte går ihop direkt efter graviditeten. (Alltså inte nytt på så sätt att det aldrig hänt förut. Det har nog bara inte uppmärksammats.) Det är långt ifrån alla barnmorskor som säger till oss gravida att de inte går ihop av sig själv. Och det är väl inte heller välkänt bland oss tjejer/kvinnor. Jag hörde då aldrig något om detta med mina andra barn.

För den som inte fattar vad jag menar så kan jag säga att magmusklerna glider isär när man blir gravid och får en stor mage. Ett tre-pack (alltså halva sex-packet) glider åt höger och ett åt vänster. Och tydligen så går det inte bara att hoppas på att det ska växa ihop igen. Och börja göra sit-ups direkt när bebisen pluppat ut. Nej, det är big no-no.

Det gäller att först träna den inre muskulaturen, dvs göra sjukt mycket knipövningar och astråkiga stillsamma övningar där magen inte belastas. Typ sitt på en stol med händerna på knäna. Dra in magen och spänn sedan musklerna runt bäckenbotten (anus, slida och urinrör). Håll spänningen fyra sekunder. Slappna av och upprepa igen, under trettio sekunder. Vila sedan i tio sekunder och gör samma grej igen i trettio sekunder. Eller så kan man ligga på rygg med benen uppdragna och lyfta huvudet upp en liten, liten bit. Och sedan ner igen. Sedan ökar man succesivt på efter hand. Sååå tråkigt. Men absolut jättenödvändigt! Annars förblir det liksom som en liten putmage. För evigt. Och man kan få svårigheter att träna och använda magen. 

Man ska inte göra detta bara för att magmusklerna  så småningom ska gå ihop. Även för att man ska slippa framfall och inkontinensbesvär. Låter kanske som om det bara är gamla tanter som kissar på sig. Men det är faktiskt vanligare än man tror att det kommer några droppar när man nyser eller hoppar. Och det är inte så roligt.

Det konstiga är bara att ingen berättat om detta förut. Jag har nyligen hört om några som blivit tvungna att operera magen. Antagligen helt beroende på att de börjat träna på fel sätt efter förlossningen.

Jag blev tipsad av min mamma, som är barnmorska, om att ladda hem en app (MammaMage) där man får lära sig dessa tråkiga övningar. Och så gör jag en massa yoga med s k rotlås, som jobbar med bäckenbotten. Förhoppningsvis är mina muskler nästan helt ihop igen, så jag kan börja träna som vanligt snart.

För att ta reda på om magmusklerna är delade: lägg dig på rygg med böjda knän. Lyft huvudet något, som en början på en sit-up. Känn sedan med fingrarna runt naveln och se hur många fingrar som får plats på bredden ovanför naveln, i en grop mellan musklerna. Ja, det funkar såklart att googla detta för att se filmer och mycket bättre förklaringar. För det finns ju info. Men det var bara ingen som serverat mig den tidigare. Så här serverar jag den till dig. Och glöm inte att det aldrig är försent att träna knipövningar. Gör det varje dag och känn skillnaden i hela kroppen! 

Så här skrynklig var min mage för nån vecka sen... (Det dröjer ju en stund för skinnet efter tredje barnet, tydligen.) Ingen brådska. Men jag jobbar på. Kniiiip!

fredag 14 augusti 2015

Att pressa i solen är liksom inte lika kul längre

Hallå där ute i sommarsverige! Njuter ni av solen lika mycket som jag? Så fantastiskt att värmen verkar hänga kvar en stund till! Även om jag inte ligger i solen å pressar så fruktansvärt mycket. Typ inget alls. I alla fall inte om man jämför mot förr. När jag var yngre så innebar lite sol ett måste att vistas i solen. Då fick man liksom inte missa en sekund av potentiell bränna. Nu skyddar jag hellre min hy mot dessa starka strålar och tänker att en stund här och där räcker. Men man blir så himla mycket piggare bara av att det är sol ute, tycker jag. Och det blir så mycket enklare med barnen när det bara är att springa ut, utan att behöva tänka på varken stövlar eller mössa. För let's face it, bor vi i Sverige så kommer den tiden också snart.

Så vi har fångat det sista av sommaren den här veckan. Med jordgubbsplockning och strandhäng.
  


Och lillstrumpan har förbättrat sin nattsömn och därmed även min. Tjohoo! Lösningen den här gången blev att hon får sova själv i spjälsängen, som blev inplacerad i hennes rum. Så sover jag på en madrass bredvid. Den ena långsidan sattes tillbaka. Den som gjorde att hon kunde äta lite när hon ville. Vilket var alltför ofta. Nu sitter jag i en fåtölj och ammar på natten, så somnar hon inte efter en stund utan äter tills hon är mätt. Sen sover hon 3-4-timmars-perioder, vilket känns lyxigare än pärlhalsband. 

Man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig, men jag är glad över dessa fyra nätter, som gjort mig till människa igen. Det, tillsammans med min nya rutin med morgonyoga, gör mig lycklig över livet. 

Lycklig att ha fått världens goaste Clara, som numera provsmakar lite smått å gott och gillar att sitta i gåstolen och heja på sina bröder när de leker.



Lycklig över att det fortfarande känns som sommar ute och lycklig över att jag ska få vara hemma ett helt år till. 

söndag 9 augusti 2015

Vad är din överlevnadsstrategi?

Det sägs ju att de flesta barn liknar sin pappa när de föds, så att han ska ha lättare att knyta an till barnet. Alltså acceptera barnet, älska det och känna en koppling till det. Jag har också hört en annan logisk grej, som inte bara handlar om acceptans, utan ännu mer om överlevnad. Att barn och djurungar är söta, just för att de ska överleva. Eftersom de är så gulliga så är man extra rädd och mån om dem. Och det köper jag fullt ut. Hade inte Clara varit så oerhört söt så hade jag nog kastat ut henne genom fönstret någon av de gångerna som jag försökt få henne att somna om på natten.

Det kan låta lite makabert,  såhär i dagsljus och när man är lite mer vid sina sinnens fulla bruk. Lite mer smart är man ju på dagen när man inte är helt slut pga sömnbrist eller helt galen pga en strejkande bebis.

För Clara, det får vi nog bara konstatera. Just för tillfället ligger du lite på minus vad gäller sömn och grymt mycket på minus vad gäller mammas ork. En halvtimme åt gången sovs det dagtid och ungefär en timme till två nattetid. Framförallt på natten så ska det ätas konstant. Om det ändå vore så att mamma går ner de kilona som du går upp, så kunde det väl vara någorlunda acceptabelt. Men icke. I natt väntar en ny strategi. Vänta du bara.

Så jag tror absolut att det stämmer, det där med överlevnadsstrategin. Väldigt söta, dessa ungar.

Jag funderar lite grann på vad min överlevnadsstrategi är. För det är väl bara att erkänna det. Det är inte särskilt sexigt med en trött och gnällig mamma heller. Så vad gör att jag fortfarande är gift? Jag är i och för sig ganska bra på att ta hand om hemmet. Det där typiskt tråkigt kvinnliga, med matlagning och städning. Och att ta hand om barnen. Det klarar jag ju. Särskilt sexigt är det inte. Men det är småbarnsåren. Allt har sin tid.

onsdag 5 augusti 2015

Jaha, är du kvar?

Nä, om man skulle ta å damma av bloggen? Det var ju egentligen alldeles för länge sen jag skrev. Men du vet, sommar och semester. Sol, regn, utflykter och hemmamys. Det finns så mycket annat att göra i juli. Plocka hallon, blåbär och kantareller. Plaska i vattenpölar, plocka blommor och grilla.

Sen jag skrev sist så har vi hunnit med en resa till Västerås, en till Sälen och ett bröllop. Det har inte varit särskilt fint väder (här heller) så det har inte blivit många turer till stranden. Förutom simskola då. Båda barnen har varit med, fast i olika grupper. Och till Fabians förtjusning så avslutade han det hela med att ta två märken tillsammans med brorsan. Livbojen röd och blå. Vilken lycka! Vad jag kan minnas från när jag var liten så fanns typ 10 märken att ta. Numera finns säkert 40 olika. Anton vill ta typ alla. Tar lite tid men är framförallt dyrt. Ett märke kostar 30 kr. Det var bättre förr...

Anton har lärt sig simma under sommaren och Fabian har frågat säkert tio gånger när dessa nio dagar (läs veckor) har gått egentligen så han får börja på dagis igen.

Clara är snart fyra månader och har lärt sig att vända sig från rygg till mage, att hålla i leksaker själv och att sitta med vid bordet. Hon har också fått smak för mjölk på riktigt och är inne i en härlig period då hon äter ungefär varje timme från midnatt till åtta-tiden. Herrejävlar vad drygt det är. Funderat på att transplantera brösten till min man istället.

Det är väl ungefär det som hänt sen sist. Och så har jag och Clara dragit på oss en förkylning. Nätterna är värst, eftersom det blir typ omöjligt för oss båda att andas då. Och höjer man upp huvudändan på spjälsängen så glider hon bara ner till fotändan. Men idag verkade hon väldigt besvärad även dagtid. Hon (som alltid brukar vara så nöjd) skrek ett par timmar, stackars lilla tjejen. Vägrade både äta och sova. Tillslut somnade hon, helt slutkörd, i bärselen på min mage. Det rann dregel ur munnen, snor ur näsan och tårar ur ögonen.

Men grabbarna är supersnälla och tar i princip hand om sig själva. De låter oss sova så länge vi vill på morgonen, medan de leker tex fotbollsmatch med gosedjuren. I morse gick jag upp halv tio.

Hoppas ni har det fint, ute i sommarsverige! Bjussar på lite blandade bilder från vår sommar!





fredag 17 juli 2015

Roadtrip med nostalgi, permakultur och spökstad

När barnen var med mina föräldrar på husvagnssemester så passade jag och Clara på att åka på en roadtrip tillsammans med en av mina bästa vänner. Turen gick till södra Dalarna där vi båda är uppvuxna.

En vit audi, en massa CD-skivor, tre tjejer, några väskor och en barnvagn begav sig norrut. Mot det välkända dalmålet (som jag saknat det), villor vi vuxit upp i och vägar vi vandrat för så länge sen. Tomma butikslokaler, slitna fotbollsplaner och samma ansikten.

Huset där jag bodde i elva år med mina föräldrar och syskon, som känts så stort, såg litet och annorlunda ut. Men ändå så bekant. Gatan sig lik. Var det här vi hoppade twist, sköt ur och kastade handboll? Var det här jag växte upp och höll på att bli vuxen?

Nu hade jag inte varit i Dalarna på flera år och kom hit som trebarnsmamma tillsammans med min dotter. Hon som bara hänger på och anpassar sig. Det kändes som om jag var barnledig. Inga tider att passa då barnen behövde äta eller sova. Som semester. Tillbaka till rötterna, men med en ny ryggsäck. Med nya erfarenheter och kunskaper. Med min dotter. Och såklart min fina vän.

Och vi träffade andra fina vänner. Som alla har sin historia från barndomens Dalarna. Nu fick vi nya minnen tillsammans. Minnen av små bebisfötter, Storgatan och sushi. Minnen av ingefärsöl, trägolv och förlossningshistorier. En dotter som lärde sig att vända sig till mage.

Vi fortsatte vår roadtrip till min fina bror och fick se hans hem för första gången. Hans dröm om att kunna finnas till utan att belasta vår miljö. Solpaneler, cirkusvagn och en fantastisk indisk gryta. En by där permakulturen växt sig stor, hemgjorda tunnbröd och hampakläder.

Vi avslutade roadtripen med en restaurangmiddag efter halva vägen. Kan knappast bli bättre.

Hem och sova i egen säng och sen packa om för att åka till min syster och träffa våra stora barn. Som vi inte sett sen i måndags. Många pussar och kramar kommer det att bli. Alldeles snart. När sommaren fortsätter.