Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

lördag 31 januari 2015

När charmen med idrott försvinner i takt med slagen i ryggen

Idag blev jag och min man bjudna till en loge på Löfbergs Arena för att se Färjestad ta emot Djurgården. För den som inte haft den förmånen så kan jag berätta att det är ganska lyxigt. Man får äta så mycket man vill från både middags- och efterrättsbuffé. Och så blir man bjuden på öl, vin, läsk och kaffe av företaget som har logen. Det bästa är ändå att man sen kan röra sig lite som man vill i logen och slippa sitta inträngd på en sittplats. Perfekt nu när jag är gravid med världens bråck och inte bör vara i samma ställning för länge. Och så ser man bra.


Som upplagt för härlig lördagseftermiddag alltså. Om det inte vore för dessa grupptrycks-hormonstinna-unga-män som har något slags behov av att visa sig kaxiga och odödliga. Och då pratar jag inte om hockeyspelarna. (Även om de också verkar ha något de tror de behöver bevisa.)

Nä, återigen är det i klacken som mupparna står. Som inte kan låta bli att slåss. Män i grupp, vad är det med er?

Jag tyckte först det var häftigt att sitta i logen närmast FBK-klacken. Det blev ju bra stämning.


Men när själva kärnan i klacken börjar puckla på en Djurgårdare som vågat sig ner, så att säkert femton säkerhetsvakter och tio poliser inte ens först får ordning på det, ja då blir det liksom bara jobbigt. Och när hela klacken sjunger "Vi hatar Djurgår'n", istället för "Vi älskar Färjestad", ja då tycker jag det blir patetiskt. Själva tjusningen med idrott försvinner någonstans när man inte är där för att heja på sitt lag. Utan bara för att mucka med det andra.


Och jag fasar för att våra söner skulle dras med i nåt sånt när de blir större. De borde väl ha bättre omdöme? 

Men efter att Anton spelat NHL 15 på TVn sist, med kinderna röda och heta, och ögonen upphetsade av adrenalin, ropandes "det var roligast att boxas", så vet jag inte vad jag ska känna. Är detta något som följer med killars instinkter? (För så har jag då aldrig känt, trots att jag spelat handboll på hög nivå.)

 Eller är det bara jag som har förutfattade meningar? Eller för mycket hormoner i kroppen? Eller börjar bli gammal? Men vad hände med glädjen i sporten?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)