När barnen var med mina föräldrar på husvagnssemester så passade jag och Clara på att åka på en roadtrip tillsammans med en av mina bästa vänner. Turen gick till södra Dalarna där vi båda är uppvuxna.
En vit audi, en massa CD-skivor, tre tjejer, några väskor och en barnvagn begav sig norrut. Mot det välkända dalmålet (som jag saknat det), villor vi vuxit upp i och vägar vi vandrat för så länge sen. Tomma butikslokaler, slitna fotbollsplaner och samma ansikten.
Huset där jag bodde i elva år med mina föräldrar och syskon, som känts så stort, såg litet och annorlunda ut. Men ändå så bekant. Gatan sig lik. Var det här vi hoppade twist, sköt ur och kastade handboll? Var det här jag växte upp och höll på att bli vuxen?
Nu hade jag inte varit i Dalarna på flera år och kom hit som trebarnsmamma tillsammans med min dotter. Hon som bara hänger på och anpassar sig. Det kändes som om jag var barnledig. Inga tider att passa då barnen behövde äta eller sova. Som semester. Tillbaka till rötterna, men med en ny ryggsäck. Med nya erfarenheter och kunskaper. Med min dotter. Och såklart min fina vän.
Och vi träffade andra fina vänner. Som alla har sin historia från barndomens Dalarna. Nu fick vi nya minnen tillsammans. Minnen av små bebisfötter, Storgatan och sushi. Minnen av ingefärsöl, trägolv och förlossningshistorier. En dotter som lärde sig att vända sig till mage.
Vi fortsatte vår roadtrip till min fina bror och fick se hans hem för första gången. Hans dröm om att kunna finnas till utan att belasta vår miljö. Solpaneler, cirkusvagn och en fantastisk indisk gryta. En by där permakulturen växt sig stor, hemgjorda tunnbröd och hampakläder.
Vi avslutade roadtripen med en restaurangmiddag efter halva vägen. Kan knappast bli bättre.
Hem och sova i egen säng och sen packa om för att åka till min syster och träffa våra stora barn. Som vi inte sett sen i måndags. Många pussar och kramar kommer det att bli. Alldeles snart. När sommaren fortsätter.