Precis efter att jag publicerat mitt förra inlägg där jag skrev om hur ofantligt trött jag var så kom min man hem. Jag stod vid spisen och skulle just börja med middagen. Kanske känner man varandra ganska bra när man bott ihop i elva år (som vi konstaterade häromdagen när äldste sonen frågade) eller så var det bara sjukt uppenbart. Den tjejen behövde vila!
Han erbjöd sig direkt att ta med barnen till sin träning och att köpa mat till dem på vägen. Jag orkade bara få fram ett tyst "tack". Sen gick jag och la mig.
Efter en timmes avslappning vaknade Clara. Då kände jag inte längre för att laga mat (eller det gjorde jag inte förut heller ju!) utan tog bilen till närmaste snabbmatskedja. Efter att ha tryckt en smaklös bönburgare (hur svårt ska det vara att göra en god vegetarisk burgare?!?) och lite av barnens tänkta lördagsgodis så kändes det lite bättre.
Bestämde mig för att slappa framför TVn fick bli en lagom aktivitet. Hälften av kanalerna visar nyheter kring flyktingkatastrofen och jag känner att mitt gnäll blir så sjukt yttepyttigt i jämförelse. Jag har ju tak över huvudet och slipper fly från krig, för tusan.
En bra grej som kommit ut av allt detta hemska är väl ändå att INGEN fortsättningsvis kommer vilja kalla sig Sverigedemokrat. Ingen.
Jag tänker bidra med det jag kan. Hoppas du gör det också. Nu ska jag lägga mig i min säng och hoppas få sova några timmar. Men jag har åtminstone en säng. Och tre friska barn. Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)